84 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

ningsleden Svinn ingår. Det gäller såväl platser på fastlandet
som holmar och framför allt den stora grunda vik med nam-
net Svinsundsfjärden, som skjuter in i Vikbolandet. Den är
nu så uppgrundad, att den tid säkerligen ej är avlägsen, då
den förvandlats till sankmark. Sannolikt har fjärden en gång
för årtusenden sedan fått sitt namn av den redan då märk-
bara, snabba vattenminskningen.

För att nu återgå till Svinnegarnsviken, så stöder Wad-
stein sin teori, att de äldsta svearne bott just där, på det
faktum, att slättmarkerna vid denna Mälarvik hört till de
tidigast uppodlade av Upplandsslätterna. Allteftersom Mä-
larens vatten sjönk, växte sveabygdens område med nya
bördiga betesmarker, som med tiden delvis uppodlades. Den
växande tillgången på livsförnödenheter fick ökat värde tack
vare goda kommunikationer ej blott till sjös utan även till
lands. En naturlig samfärdsled gick nämligen fram på de
grusåsar, som sträcka sig från Svinnegarnsviken ända upp
till Norrland. Innan lägre liggande marker avdikats, voro
åsarna nämligen de enda ställen, där man kunde ta sig nå-
gorlunda torrskodd fram.

Summan av dessa forskares hypoteser blir alltså, att lik-
som götarne fått sitt namn efter Götälven, kring vilken de
först samlat sig till en stam, så ha svearne uppkallats efter
den småningom »försvinnande» Mälarfjärd, vid vilken de ska-
pade sin första mera samlande kultur, eller kanske snarare
efter den fruktbara jord, som där steg för steg höjde sig ur
vattnet och gav åt folkstammen ökade möjligheter att liv-
nära sig och växa till.

Från att ha varit namn på folket i Svinnegarnstrakten
kan »sviar», som så många andra folknamn, ha fått en allt
vidsträcktare omfattning och slutligen blivit namn på ett
helt rikes inbyggare.

En annan hypotes har framställts av ortnamnsforskaren
Jöran Sahlgren, som anser, att namnet »svear» ursprung-
ligen varit benämningen på folket kring byn Svia i
Vaksala socken strax öster om Uppsala. Under den äldre
järnåldern, då Mälarens vatten stod mycket högre än nu,
låg byn Svia — »Svearnes by», såsom Sahlgren översätter
dess namn — på en ö mitt i en viktig segelled. I samma mån
som vattnet sjönk, vunno svearne utan möda eller kostnader
