94 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Av de äldsta kända svenska och norska runin-
skrifterna är flertalet däremot ristat på stenar, och
dessa ha ursprungligen placerats inne i en grav — blott i
ett fåtal fall ha runstenar rests på graven. De äldsta run-
inskrifterna torde i allmänhet ha varit avsedda att tjäna
som besvärjelser mot den gengångare av den döde, som an-
sågs bo i graven.! På de svensk-norska runstenarna med den
äldre runraden ha besvärjelseformlerna dock ofta ersatts
med namnet på runristaren, vilken förmodligen var en
person, utrustad med magiska krafter. Hans besvärjelse-
kraft ansågs innebo även i hans namn. Denna tro på att
namnet har samma makt som personen själv, möter man
ständigt hos antikens och Orientens folk, och den har tydli-
gen delats av de gamla nordborna.

Med tiden bortföll emellertid det magiska syftet med det
inhuggna namnet, och man inlade däri blott den bemär-
kelsen, alt den och den personen ristat inskriften eller rest
stenen, vilken nu mera allmänt började förses även med
namnet på den person, till vars åminnelse runstenen var
rest. På detta sätt hade runstenen blivit blott en minn es-
sten, och sedan stod fältet öppet för minnesord om den
döde o. dyl.

Förklaringen till att runorna endast på den Skandinaviska
halvön användes till inskrifter på gravstenar anse special-
forskare på detta område ligga däri, att denna del av Europa
alltsedan den äldre bronsåldern vwvarit en medelpunkt för
hällristningskonsten. Nu är det ett faktum, att i både Sverige
och Norge ej blott runor utan även hällristningar ofta före-
komma på lösa stenblock, inlagda i gravar. Man känner för
närvarande till ett tjugutal gravfynd med denna form av
dödsmagi, och de fördela sig över bronsålderns olika perio-
der, ja tyckas ha fortsatt in i järnåldern. Under denna se-
nare period övertaga runristningarna småningom den magiska
uppgift, som hällristningarna hade.

En plats, där dödsmagins hällristningar och magiska runor
mötas, har man funnit på mellersta Gotland. I början
av 1900-talet upptäcktes på gården Kylver i Stånga socken
en runsten, som ursprungligen varit inlagd i en grav från

1 Jfr sid. 19.
