98 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

den. Den korta, dunkla inskrift, som på 500-talet inhöggs
på den berömda Tanumstenen i norra Bohuslän, innebär må-
hända en hotelse, att den, som skadar minnesvården, skall
straffas med »ständig trånad». Men minst lika sannolikt är, att
orden inristats som en magisk besvärjelse, avsedd att hindra
den döde från att gå igen. De innebära i sådant fall en ön-
skan, att han måtte känna ständig trånad hem till sin grav-
hög.

På en del stenar äro hela verser inristade med runor, t. ex.:

»Torsten lät resa
sten denna

efter sig själv och
son sin, Hevne.
Faren till England
var ungersvennen,
dog så hemma

till mycken sorg.»

Föräldrars sorgeklagan ljuder också ur inskriften på en
uppländsk runsten, som talar om förlusten av en »senfödd
som. Ett gripande uttryck har faderssorgen fått på en run-
sten vid Å kyrka på Vikbolandet. Stenen är ditburen och
rest. av Frösten åt minnet av sonen Sigmund.

»O-glad dit bar han
den bördan»,

heter det.

Om hustruns sorg över förlusten av hemmets stöd vittna
dessa slutord på en runsten i Täby:

»I tårar skall hon
tänka på honom.»

Och mannens klagan över förlusten av en älskad maka tar
sig uttryck i dessa ord på en gotländsk sten: »Hon dog ung
från minderåriga.»

Seden att resa runstenar tycks i och med Sveriges krist-
nande ha till en början blivit vanligare än förr. Åtminstone
äro våra ojämförligen flesta runstenar från 1000-talet. Un-
der nästa århundrade överger man allmänt seden att upp-
