100 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

grunden och noggrant prövat ej blott alla detaljer utan
också den stora frågan om inskriftens inre sammanhang
och syfte. Först och främst har han lyckats lista ut, i
vilken ordning ristaren huggit in runorna!. Efter all rim-
lighet har han därmed också klargjort, i vilken ordning in-
skriften skall läsas.

Runsten vid Veckholm, två mil sydost om Enköping. Söndersprängd
i 118 bitar.

Att runorna äro ristade av en fader till minne av hans
hädangångne son, står numera utom allt tvivel. Inskriften
börjar nämligen sålunda: »Till minne av Vämod stå dessa
runor. Hans fader Varen ristade dem efter sin åt döden
hemfallne son.»

1 Äldst konstaterar han att de två rader äro, som innehålla namnen
på den man, åt vars minne inskriften är ägnad, och den man, som lät
rista den. Detta framgår tydligt av den yttre omständigheten, att
runristaren gjort runorna på dessa rader större än på de följande. Han
har under arbetets gång uppenbarligen kommit underfund med att
det gällde att spara på utrymmet. Von Friesens bevisföring är rik på
synpunkter, vittnande om skarp observationsförmåga och seg grund-
lighet.
