102 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

kunna nå dem en gång, när han blir fullvuxen. På samma
gång har han omgivit dessa namn med en krets av magiska
runor, en besvärjelse, avsedd att göra dråparne oförmögna
att undkomma hämnarens arm.

Rökstenen bär vittnesbörd om att det på 800-talet fanns
en högt utvecklad skaldekonst i vårt land.

En strof på stenen lyder enligt Bugges tolkning sålunda:

»Didrik den dristige,
sjökämpars drott,
rådde över
Reidhavets kust.

På eldiga hingsten
Märingars hövding
nu sitter rustad,
skölden i rem.»

Bugge ansåg, att den Didrik — eller riktigare Tjudrik —,
som strofen syftar på, är den förut omnämnde store östgo-
tiske konungen Teoderik den store, som härskade över Ita-
lien i en mansålder under slutet av 400- och början av 500-
talet och tidtals residerade i Verona. Namnet Teoderik av
Verona förenklades i folkets mun till »Didrik av Berm». Dik-
ten anspelar — trodde Bugge — på en berömd ryttarstod av
den frejdade härskaren, som kejsar Karl den store år 801
flyttat från Teoderiks huvudstad Ravenna till sin egen
residensstad Aachen. Denna staty hade nordmännen lärt
känna, när de på 880-talet erövrade staden. Folknamnet
märingar återfinnes i det norditalienska ortsnamnet Ma-
rengo, senare bekant för en stor seger, som Napoleon vann
där.

Förutsatt att Bugges tydning håller streck, är den sanno-
likaste förklaringen till att denna strof ristats på stenen fram-
ställd av Schäck, som anser, att Varen därmed vwvelat för-
härliga sonens minne. Vämod skulle nämligen ha tillhört en
berömd östgötasläkt, som räknade sina anor från Teoderik
den store.

Bugges teori har dock blivit bestridd av senare forskare.
Von Friesen återger i stället inskriftens Piaurik med
Tjudrik, en vikingahövding från Reidgoternas land, d. v. s.
goternas stamhem i Weichsellandet. Tjudrik hade en gång
