104 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Nu är det ett faktum, att vissa tal redan i urgammal tid
tillmättes en magisk kraft och betydelse.! Ännu lever ju
hos oss kvar en viss respekt för det heliga sjutalet och för
olyckstalet 13. I några av de orientaliska mysteriereligioner,
som med tiden vunno insteg bland romarne och tävlade med
kristendomen i popularitet,? spelade bokstävernas mystik en
stor roll. Därom vittna inskrifter både på religiösa monu-
ment och på amuletter. Senantikens hela tankevärld var
fylld av talmystik och bokstavsmagi. Ej underligt därför,
om de germanska naturfolken vid sin beröring med den ro-
merska kulturen mottogo starka intryck av denna mystik.
Möjligen kunna de också ha påverkats av de keltiska Ppräs-
ternas, druidernas, hemliga vetande och magiska konster.

Vad germanfolkens egna bokstäver, runorna, beträffar,
tyda redan deras namn på deras förbindelse med gudarnes
eller demonernas värld. I den vanliga yngre runraden hette
exempelvis runan b Purs: turs eller jätte, F ås: gud,

hagall; hagel, + nauJöd: nödtvång, oundvikligt öde,

ar: äring, årsväxt, H sol P bar guden Tyrs namn
och A: yr betydde idegran, ett träd, som sedan urminnes
tid varit heligt hos germanerna. Dess ved ansågs som det
verksammaste medlet mot häxeri. Idegranen var för nord-
liga länder, vad cypressen var för Södern: ett träd, som sym-
boliserade livet efter döden.

Varje runa ansågs stå i förbindelse med någon övernatur-
lig makt, ond eller god, och kunde därför brukas antingen till
att gagna en själv och ens vänner eller till att skada ens fien-
der. Med runornas hjälp trodde man sig också kunna utforska
framtiden.

De förut omnämnda magiska runor, varmed Rökstenens
ristare låtit omge namnen på sonens banemän, äro ordnade
så, att på varje sida summan av lönnrunornas talvärde blir
24, ett tal, som ofta återkommer i inskrifter med magiskt
syfte. Runornas magiska tal framför alla andra var dock 9
och mångfalder därav. 18 var t. ex. Odens, den högste
gudens, tal. En runformel med detta tal i eller en besvär-
jelse med 18 ord i varje halvstrof hade en ofelbar verkan

1 Jfr Grimberg, Världshistoria bd 2: 308—310.
? Grimberg, Världshistoria bd 4: 444—449,
