RUNORNA. 107

Många lärda män ha under seklernas lopp förgäves brytt
sina hjärnor med att tyda dessa urgamla tecken, vilka äro
placerade inom ett 22 meter långt ormliknande band av an-
nan stenart, som bildar en gång i den vågräta granitklippan.

År 1833 blev det emellertid slag i saken. Den danska
vetenskapsakademin skickade då dit en undersöknings-
kommission under ledning av den ryktbare isländske forn-
forskaren och mytologen Finn Magnusen. En annan med-
lem var den frejdade grundläggaren av Danmarks geologi,
Forchhammer. Resultatet av undersökningen blev ett en-
hälligt utlåtande, att de mystiska tecknen vid Runamo voro
ett verk av människohänder; och en vacker dag kom Magnu-
sen underfund med, att det var en runskrift, som måste läsas
från höger till vänster. Magnusen läste efter den metoden
gladeligt ord efter ord i en hel strof av »fullkomligt regel-
bundna verser med bokstavsrim, avfattade i det fornnordiska
språket, i det s. k. Starkodders versmått, sannolikt av det
kväde, som denne kämpaskald säges ha diktat om Bråvalla-
slaget». Vid närmare eftertanke fann Magnusen dock, att in-
skriften endast på det viset sammanhänger med Bråvalla
slag, att den utgör en magisk besvärjelse med bön till gudarne
om seger för Harald Hildetand och nederlag för kung Ring.
Antagligen har den inhuggits kort före själva slaget.

Den ärevördiga runstrofen lyder sålunda:

»Hildekind! mottog riket

Måtte Ring falla i kampen!
Oden och Frej

och asars släkt

ödelägge, ödelägge

våra fiender,

unne Harald

en väldig seger!»

Tre år därefter företog sig Berzelius, Sveriges störste natur-
vetenskapsman på den tiden, att besöka Runamo. Han kom till
det resultatet, att den märkliga »inskriften» var enklare, än
man trott: den bestod i själva verket av sprickor i ett band av
bergarten diabas eller trapp, som gick fram genom graniten!

2 Harald Hildetand.
