110 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Snorre Sturlasson var en stämningsmänniska, som såg på
livet och människorna med konstnärens blick. Hos höv-
dingen var detta en svaghet. Han blev alltför mottaglig
för växlande intryck. Men i stället låg däri hans styrka som
skald. Rikligt flödade skaldeådran och fantasin även, när
han tecknade ned Nordens gudasagor, fast formen då var pro-
sans. Något av skald var han ock, när han förtäljde de nor-
ska konungarnes historia, vilken tog levande gestalt för honom
under några års vistelse i Norge. Här ligger Snorres styrka
i människoskildringarna. Gestalterna äro tecknade med så
fasta, klara linjer, att de etsa sig in i läsarens hågkomst.

Även till Sverige kom Snorre. Där gästade han Väster-
götlands lagman och förvärvade sig säkerligen där den kän-
nedom om svenska förhållanden, som ger hans konungasagor
värde även för vår historia, om ock dessa partier färgats
av en ensidig norsk-isländsk patriotism. För det norska
folket har Snorre Sturlasson genom sin levande skildring av
Norges nationalhelgon, Olof Haraldsson, under seklernas lopp
betytt mer än någon annan man av nordisk stam.

Upptäckterna av Grönland och Vinland.

Sid. 96—97 (92).

N ISLÄNNING vid namn Erik Röde, som dömts

fredlös på grund av övergrepp och bråk, upptäckte på

äventyrsfärd omkring år 1000 Grönland. Från Islands
nordvästspets till Grönlands ostkust är avståndet ej hälften
så stort som från Norge till Island; och på både Island och
Ostgrönland äro de snötäckta fjällen så höga, att man i
klart väder har land i sikte hela vägen. På södra delen av
Grönlands västkust slogo Erik Röde och andra isländska
nybyggare sig ned på de betesrika fjordstränderna. Här
byggde de sig hyddor av sten och grästorvor samt livnärde
sig med fiske, jakt och boskapsskötsel. I älvarna fanns det
lax, i fjordarna annan fisk och sjöfågel i mängd. Vid kusten
var det gott om säl, valross samt isbjörn. Längre inåt
betade stora hjordar av vildren och ströko polarrävar om-
