116 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Eddan och Sverige.
Sid 97 (92).

Vi återvända nu till Islands sagoö för att fördjupa oss i
dess guda- och hjältesånger och lyssna till några av ätt-
sagorna. Vi finna där drag, gemensamma för hela Nordens
folk denna tid; och ofta är det svårt att skilja ut, vad som
kan vara särskilt för Isladd utmärkande.

Eddasångerna ha på senare tid fått ett alldeles särskilt
intresse för oss svenskar. Flere forskare ha nämligen i dessa
dikter uppvisat drag, vilka tyda på, att även Sverige haft
del i den forntidspoesi, som vi nu känna till blott från Eddan.
Att detta slags diktning i varje fall var känt i det forntida
Sverige, det visste man redan förut tack vare bl. a. ett vers-
par på en runsten från Nyköpingstrakten, som starkt erinrar
om Eddans spådom om världens undergång och i översättning
lyder:

»Jorden skall rämna
och himlen därovan.»

Såväl tankegång som ordalag erinra om Eddasången
Voluspas strof:
»Solen blir svart;
från himmelen svinna

strålande stjärnor —
i sjön sjunker jorden.»

Detta är emellertid icke den enda beröringspunkt mellan
Voluspa och forntidens Sverige, som språk- och religions-
forskare uppdagat. Den finske filologen Hugo Pipping har
gått på upptäcktsfärd bland det språkliga och kulturella
materialet i Eddan och efter ytterst grundliga undersökningar
vänt åter med den övertygelsen, att Voluspas diktare sanno-
likt levat i Mälarbygden och tagit starka intryck av den dyr-
kan av en helig idegran, som säges ha bedrivits vid det be-
römda hednatemplet i gamla Uppsala.

Vad Eddans hjältedikter beträffar, veta vi bestämt,
att flere av dem varit kända och högt uppskattade i Sverige.
