118 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

vudgård. Under 600-talet fanns vid Ringstad ett stort höv-
dingasäte med en mångfald hus: dryckeshallar, smedjor m. m.,
allt inneslutet inom en större träborg, vilken numera ut-
grävts. »Det torde», säger Nordén, som lett de arkeologiska
undersökningarna, »vara fullt tillåtet att tänka, att den öst-
götska Ylvingaätt, som under 500-, 600- och 700-talen spelat
den roll, vilken sedermera övertogs av Folkungaätten, haft
detta Ringstad som sätesgård, och att vi här ha funnit den
miljö, ur vilken Eddans Helgediktning i en töckenhöljd för-
gångenhet utgått.»

Gudarnes födelse.
Sid. 104—105.

I den form av fornnordisk religion, som vi stifta bekant-
skap med i Eddan och hos Snorre Sturlasson, möta oss idel
personliga gudar och gudinnor: Oden och Tor, Freja och Idun
0. S. V., gudagestalter med mänskliga egenskaper och mänsk-
liga lidelser. Men å andra sidan veta vi, tack vare den jäm-
förande religionshistoriska forskningen, att nordbon på ett
mera ursprungligt stadium helt visst ej trodde på några
personliga gudar utan blott på opersonliga naturväsen och
dunkla andar. Där var den livgivande »makt», som bodde i
solen, den vänliga »makten» i arbetsredskapet, den hjälpande
»makten» i vapnet — vad var väl mannen utan kniv och yxa?
Där var groningskraften i fröet och växtkraften, som gav
människan föda, hus och bränsle. Där var välgörande regn;
men där var också förödande skyfall, blixt och åska. Inför
dessa makter kände människan sig liten och vanmäktig.
Hon fylldes ömsom av tacksamhet, ömsom av skräck; men
själva ordet gu dsfruktan säger oss, att bävan för det
okända, det hemlighetsfulla, var det starkaste upphovet till
de primitiva religionerna.

Hur ha nu personliga gudar med utpräglade individuella
egenskaper kunnat utvecklas ur dessa opersonliga maktbe-
grepp? Och när i Nordens historia kan den utvecklings-
process tänkas ha ägt rum, som vi alltså skulle kunna kalla
gudtarnes födels e?
