GUDARNES FÖDELSE. 119

Den nutida religionsforskningen, som det närmast till-
kommer att ge svaret, har vunnit sina inblickar i våra för-
fäders primitiva religion framför allt genom ingående studier i
gammal folksed och folktro. Den moderne religionshisto-
rikern tränger också in i ortnamnsforskningen för att där
vinna klarhet över frågan om utbredningen av olika gudars
dyrkan, och han gör jämförande undersökningar av lappar-
nes och andra arktiska folks mytologi. Dessa folk ha näm-
ligen segt bevarat en mängd religiösa föreställningar och
bruk, som sprida ljus över dunkla punkter i den fornnordiska
gudatron.

På sista tiden ha religionshistorikerna fått en värdefull
hjälp i den med iver bedrivna hällristningsforskningen. Från
dess målsmän komma följande svar på de ovan uppställda
frågorna: På flertalet hällristningar från bronsålderns tidi-
gaste århundraden symboliseras »smakterna» av solhjul samt
vapen- eller skeppsbilder. Dessa avbildas å stenhällen utan
varje mänskligt tillbehör.

Hur nu en personlig gudagestalt växer fram ur detta väsens-
lösa bildtecken åskådliggöres bäst av en liten figurframställ-
ning på en mykensk signetring, som är avbildad och beskriven
i min världshistoria bd 2: 73. Den visar, hur dubbelskölden
utvecklats till den sköldbärande gudinnan Pallas Atena.
Bland våra egna hällristningar finns det paralleller till denna
utvecklingsprocess. På tvenne uppländska hällristningar ser
man t. ex. en lång rad av solhjul, men dessa hjul ha försetts
med ben. I stället för att solen vanligen tänkes körd eller
rullad fram över himlen, föreställer sig ristaren här syn-
barligen, att den rör sig framåt på rent mänskligt sätt:
gående. Solhjulet är här på väg att bli solguden. Så har
man under bronsåldern tagit första steget till gudamaktens
personifiering.

På en östgötsk hällristning har konstnären framställt ett
spjut, som bäres av en man. Synbarligen är det ett heligt
spjut, avsett att kringföras i en kultprocession, eftersom en
tillbedjande man tecknats i närmaste sammanhang med
vapnet, vilket till yttermera visso försetts med en helig skål-
grop. Spjutbäraren kan vara prästen; men hur kort är ej
steget till den tanken, att han representerar spjutets levande-
gjorda, personliga väsen: guden, som har spjutet till
