120 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

emblem! En förändring av proportionerna mellan spjut och
bärare, så att den senare blir större, spjutet mindre — och
vi kunde tro oss stå inför en av bilderna på de berömda
Gallehushornen! från 300-talet e. Kr., där vi påtagligen
ha framställningar av de vid denna tid fullständigt förmänsk-
ligade spjut-, svärd- och yxmakterna.

Hällristning vid gården Stora Berg i Biskopskulla socken en mil norr

om Enköping. Här och där bland de med ben försedda solskivorna

synas skålgropar. Numera är ännu en dylik hällristning med sol-
skivor på ben känd från Uppland.

Ingen kan emellertid göra sig fri från sitt upphov, inte ens
en gud. Vid flertalet av de nordiska huvudgudarne, sådana
vi känna dem, häftar det vapen, varur guden utgått, oupp-
lösligt fast: Tor är yxans eller hammarens, d. v. s. dubbel-
yxans gud, Tyr, som sedermera undanträngdes av den yngre,
från främmande håll inkomne Oden, är spjutets gud och Ull
pilbågens. Dessutom vittnar tillnamnet »svärdföraren» till en
i övrigt namnlös gud, att även svärdet haft sin särskilda
gudomlighet.

I huru hög grad dessa vapen äro knutna till sina gudar
framgår av myten om Tors hjälplöshet utan sin hammare
Mjölner eller berättelserna om Odens oskiljaktighet från

1 Bd I: 60 (54).
