122 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

na. Eftersom han på samma gång var fruktsamhetens gud,
ansågs han då »tarva hjonelag», och man lät därför hans bild
åtföljas av en »Frejskona». .

+

Hur pass djupt personifieringen av gudamakterna trängt
ned i den forntida folksjälen är naturligtvis vanskligt att
bedöma. Det finns forskare inom nordisk mytologi, som
hävda, att folkets breda lager under hela den hedniska
tiden stannat vid tron på sådana naturmakter som älvor,
tomtar, vättar och troll samt på de avlidnas vålnader, och att
Eddans gudavärld aldrig blev annat än ett slags »överklass-
teologib. Denna åsikt förfäktade särskilt Sophus Bugge
med tyngden av hela sin väldiga lärdom.

Än i dag leva älvorna, skogsrået, sjörået och näcken i folk-
tron. Vilket starkt intryck av hur fast dylik övertro var

%QJZ*>

Svärd med åkallande man. Östgötsk hällristning.

rotad ger ej berättelsen om hur konung Karl IX försökte
skjuta Näcken i Norrström! Ännu i våra dagar har folk på
sina ställen offrat pengar till »de underjordiska» i hälsobrin-
gande källor. Man har i somliga funnit tusentals mynt, de
yngsta präglade — under Oscar I1I:s regering!

I Österväg!
Sid. 160, 165, 167.

VENSKARNES vikingafärder gällde mest Östersjöns
Sostkust samt landet innanför. Detta var ju helt naturligt,
då deras eget land låg vid detta hav, och de redan under
sten- och bronsåldern stått i förbindelse med folken på mot-
satta kusten. Man kallade dessa färder »i österväg». En av de
