128 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

nordmännen in i Berda och besatte staden. Men de lugnade
den fredliga befolkningen med löfte att behandla den väl,
bara den lydde sina nya herrar.

Det gjorde också Berdaborna — så länge rus voro obe-
stridda herrar på täppan. Men så snart muhammedanska
krigarskaror kommo antågande för att befria staden och rus
ryckte mot dem, lade stadsbefolkningen sina känslor i dagen
genom att kasta sten på sina nya herrar under ropet: »Allakhr
är stor.>» »Då vände sig rus till dem och sade, att de endast
borde sköta sig själva och inte lägga sig i deras angelägen-
heter.» Sade, och gingo ut att slå persernas stridskrafter på
flykten igen.

Dessa scener upprepades gång på gång, men till sist bras
nordmännens tålamod och de läto genom en härold utropa
att inom tre dagar skulle alla Berdas invånare lämna staden
Somliga lydde, men flere tusen stannade kvar. Dem drevo
vikingarne in i huvudmoskén och förelade dem att välja
mellan döden eller att köpa sig fria. De som gjorde det se-
nare, fingo behålla livet, men de andra blevo nedhuggna utom
några få, som lyckades fly.

Friköpningen brukade tillgå så, att perserna gjorde upp
med nordmännen om en lösesumma. Därefter följde en av vi-
kingarne med var och en till hans hem. Men »när nu värden
drog fram sin skatt, fick han ej behålla ett öre själv, även
om skatten var flere gånger större än den överenskomna
lösesumman. Först då vikingen övertygat sig om, att muham-
medanen ej ägde fler guld- eller silvermynt, andra dyrbar-
heter eller mattor och kläder, lämnade han honom i fred och
gav honom ett stycke lera med en stämpel, som garanterade
henom skydd mot plundring från de andra nordmännens sida.

Sålunda hopades stora rikedomar hos rus i staden Berda.
De satte sig i besittning av kvinnorna och ynglingarne, inläto
sig i kärleksförbindelse med dem och gjorde dem till trälar.»

Emellertid uppbådade ståthållaren över provinsen en här
på 30,000 man. Dock förmådde ej ens denna styrka stå emot
rus. Men nu utbröt bland nordmännen en farsot — till följd
av deras glupska förtärande av frukt, säger den historie-
skrivare, vi hittills följt, medan en armenisk författare från
samma tid påstår, att stadens kvinnor givit dem gift. I alla
händelser skördade sjukdomen en massa offer. Då ansåg
