I BIRKA. 133

Men en dag skedde honom en ännu större heder. Han blev
kallad till Ludvig den frommes hov. Kejsaren ville söka ut-
breda kristendomen även till hednafolken i Norden och så-
lunda befria sina kuster från vikingarnes hemsökelse. Med
glädje åtog sig Ansgar det farliga uppdraget.

En tid fick han nu förkunna fridens ord för danska vi-
kingar,) men »en dag» — så berättar Ansgars lärjunge och
levnadstecknare Rimbert — »kommo sändebud från svearne
till kejsar Ludvig. Bland andra ärenden, som deras beskick-
ning avsåg, meddelade de ock den milde fursten följande:
”Det finns bland vårt folk många, som önska antaga den
kristna tron. Även vår konung är i sitt sinne ganska väl-
villigt stämd härför, så att han tillåter, att kristna präster
vistas i landet. Måtte kejsaren nu sända oss goda lärare!'»
Här göra vi en paus i Rimberts trohjärtade berättelse och
lämna plats för en stilla undran, om de svenska sändebuden
kommit blott för att få missionärer. Svearne skulle ej
varit det realistiskt lagda folk, som de voro, ifall ej materiella
intressen legat bakom de ideella. Att så varit fallet, kan
man utläsa av Rimberts ord »bland andra ärenden». Vi
torde ej ta fel, om vi gissa, att dessa »andra ärenden» i
främsta rummet rört sig om handelsförmåner. För att få
sina önskemål på den punkten uppfyllda hade sändebuden
antagligen hemifrån fått med sig en tillåtelse för den fromme
kejsaren att sända missionärer till Sverige. Man kände ju
hans nitälskan för hedningarnes omvändelse.

Kejsaren blev mycket glad och kallade till sig Ansgar, som
med frimodigt hjärta åtog sig värvet att förkunna kristen-
domen även för svearne.

I Birka.

Sid. 183.
Birka var en livlig handelsstad. Både sommar och vinter
voro stadens affärsmän i verksamhet. Så snart isen slagit
bro mellan Mälarbygderna, distribuerade de på slädar sådana

1 Bd I: 181.
