DISKUSSIONEN OM SLAGET VID SVOLDER. 139

är i vår rastlösa tid, då vi, tack vare det tryckta ordet, få
vara med och genomleva vad som händer ej endast i våra
trakter utan också i Japan och Kina, i Amerika och Austra-
lien, i jordens innandöme, på havct, ja uppe i luften — klart
är, att dessa forntida människor, som levde i så enkla för-
hållanden, hade ofantligt mycket lättare än vi att hålla i
minnet de största dramatiska tilldragelserna, om vilka de
så ofta hörde berättas. Låt vara att sägnerna under årens
lopp brukade utsmyckas med åtskilliga drag ur fantasins
värld, så måste folks minne dock i gamla tider ha varit ofant-
ligt mycket pålitligare än vårt även av det skälet, att det
tränades till att bevara sådant, som vi bruka lugnt
överlåta åt bläck och trycksvärta att hugfästa.! Därför
gäller det för forskaren att omsorgsfullt pröva även senare
uppteckningar av traditionen för att utröna, vad som i dem
är mer eller mindre sannolikt, ty historien får för de äldsta
tidsskedena med deras sparsamma uppgifter ofta nöja sig
med sannolikhet i stället för sanning. Man kan ej utan
vidare på dessa historiska skeden tillämpa en kritisk metod,
som är avpassad för senare tidevarv, där de samtida skrift-
liga källorna flöda rikligt och den muntliga traditionen
blivit otillförlitligare, i samma mån som samtida uppteck-
ningar blivit allt vanligare.

Vad själva det här föreliggande problemet beträffar, är
slutligen att nämna, att den genealogiske forskaren Hans

1 I sin bok »Sant och osant i folksägnerna» relaterar Vilhelm Ceder-
schiöld en sägen från ön Tjörn i Bohuslän, som under mer än 250 år
bevisligen återgett en lång rad av fakta fullt riktigt. Med hjälp av
bevarade akter i Göteborgs landsarkiv kan man konstatera, att endast
två av sägnens många uppgifter säkert äro felaktiga. Härvidlag kan
dock Lauritz Weibull med tillfredsställelse peka på att dessa två miss-
tag röra just lika många namn: ett personnamn, som förväxlats
med ett annat, och ett ortnamn, som utbytts mot ett annat än det
verkliga.

Den norske folkminnesforskaren Knut Liestöl och hans lärjungar
ha undersökt en hel del 1600-talssägner från sitt eget land och gjort
likartade erfarenheter. »Det visar sig ständigt», säger Liestöl, »att vad
man skulle kunna kalla ryggraden i sägnen, är sann.»

Ämnet är för rikt att här gå ytterligare in på. Vi hänvisa till Ceder-
schiölds spännande bok, där exempel anföras på folksägner, som visat
sig vara sanna efter att ha gått ur mun i mun i 1,400, i ett par, tre
tusen, ja ända till 3,700 år.
