140 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Toll nyligen framkastat den hypotesen, att två olika sjöslag,
i vilka Olof Tryggvason deltagit, nämligen vid Riägen och
i Öresund, blivit av norsk-isländska historieförtäljare sam-
manslagna till ett.

Sägnen om Torgny lagman på tinget och diskus-
sionen om dess historiska värde.
Sid. 207—208.

Curt Weibull har i sin kritik av Snorre Sturlassons berät-
telse om Torgny lagman gått så radikalt till väga, att han
strukit hela historien om ett krig mellan Olof Skötkonung
och Olof Haraldsson. Varken i ett norskt-isländskt skalde-
kväde, som är samtida med händelserna, eller i de äldsta
prosakällorna, vilka äro från slutet av 1100-talet, nämnes
något, som tyder på krig, när det är tal om förhållandet
mellan de bägge konungarne. Ja en av de äldsta källorna
t. o. m. direkt förnekar, att fientligheter ägt rum: de ho-
tade visserligen att bryta ut, men misshälligheterna bilades.

Men hur förhåller det sig under sådana förhållanden med
Snorres skildring av lagman Torgnys uppträdande på Uppsala-
tinget? Måste även denna mästerligt tecknade scen strykas
ur vår historias bildgalleri? Det vore dock att gå för långt.
Mången har visserligen betvivlat den framställning, Snorre
ger av den svenske konungens svaga ställning. Men fak-
tiskt stämmer den ju bra med vittnesbördet i Ansgars
levnadsteckning om att konungen var bunden av folktingens
beslut. Denna uppgift rör visserligen förhållanden, som äro
två århundraden äldre, men ännu mot slutet av 1000-talet
säger Adam av Bremen, att »de svenska konungarnes makt
beror av folkets beslut. Vad alla samfällt ha godkänt, måste
han stadfästa» — såvida han ej någon gång lyckades över-
tala folket. I fredstid äro konungar och folk jämlikar. »I
krig däremot visar man konungen eller den han sätter till
anförare oinskränkt lydnad.»

Snorres skildring av själva sammanstötningen mellan
kungamakt och folkmakt bär verklighetsprägel över sig, men
orsaken därtill har nog varit en helt annan än den Snorre
