VÅRA ÄLDSTA KLOSTER. 157

och bygga broar. Kristendomens förkunnare insågo från
början, att en bättre samfärdsel mellan rikets olika delar var
ett nödvändigt villkor för utbredningen av högre kultur.
Därför lärde de, att anläggning av väg eller bro var ett
Gudi behagligt verk, som kunde belönas med salighet åt
den, som lät utföra arbetet, eller åt någon hädangången an-
hörig. I första rummet var det väl kyrkvägar, det gällde.
Genom att bygga en sådan färdled deltog man ju på sätt
och vis i arbetet på att utbreda och befästa den kristna
tron inom socknen. Också bevara talrika runstenar minnet
av män, som gjort väg, bro eller vadställe för »sin själ» eller
någon nära frändes.

»Städse skall minna,
då människor finnas,
bred och stadig

bro om den gode»,

heter det på en uppländsk runsten. På en runsten i Väster-
götland läsas orden: »Sven Gislarsson lät göra bro denna för
sin och sin faders själ. Må envar som går vägen fram, bedja
ett Pater noster för oss!»

Vid Täby, två mil norr om Stockholm, går landsvägen på
ett sidlänt ställe ännu fram över en gammal bank av sten och
grus, kantad på ömse sidor av flere höga stenar. De båda
yttersta stenarna på norra ändan av vägbanken bära följande
runinskrifter: »Jarlabanke lät resa dessa stenar till minne av
sig, medan han ännu levde, och han gjorde denna bro för
sin själ. Han ägde hela Täby. Gud hjälpe hans själbt Den
bro, som inskriften åsyftar, ledde säkerligen över en här
framflytande bäck. Brons värde förhöjdes givetvis betyd-
ligt genom vägbankarna på ömse sidor.

1 Två stenar med nästan samma inskrifter ha stått vid vägbankens
södra ända, men de flyttades redan under medeltiden, den ena till
Danderyds kyrka, den andra till Frestad.
