158 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

De sista bladen i klosterbroderns och helgonets
kärlekssaga.
Sid. 254.

Brevväxlingen mellan Petrus de Dacia och Kristina av
Stommeln fortfor även sedan Petrus flyttat över till sitt
kloster i Sverige. Och än en gång blev det dem förunnat
att råkas. Längtan efter Kristina drev nämligen Petrus till
en ny färd till Stommeln. Kristina, som då blivit begin!,
greps så starkt av mötet, att hon först knappt visste, vad hon
skulle svara på hans hälsning.

Fortfarande hände det, att hon plötsligt föll i extas. Då
gick hon helt upp i sin kärlek till den himmelske brudgum-
men. Och Petrus fägnade sig över att »kärleken var så brin-
nande i brudens hjärta och brudgummens makt över henne
så stark». Men hennes kärlek till Petrus var lika varm som
fordom; och Kristina anförtrodde honom, att hon »älskade
honom mer än alla andra människor, ja så mycket», tillade
hon, »att jag en tid fruktade, att därav skulle uppstå någon
svår frestelse för mig». Men nu hade hon från Gud erhållit
visshet om att även denna kärlek var från den Högste. Och
när avskedets stund kom, anförtrodde hon Petrus dessa ord,
som Herren själv talat till henne: »Eder ömsesidiga kärlek
har jag planterat i mig, och i mig skall jag bevara den.»
Även efter hemkomsten till Sverige andas Petrus' brev
samma varma kärlek, en kärlek så osjälvisk, att den
ingenting begär, så ren som fjortonåringens svärmiska
drömmar.

Men tung var skilsmässan att bära. Innerst i sitt hjärta
bar dock Kristina på en stilla förhoppning att än en gång
få komma den älskade närmare. Upprepade gånger bad
hon honom att återvända, och ett brev från skolläraren i
Stommeln ställde i utsikt, att om Petrus ville komma dit,
så skulle Kristina följa med honom till Sverige som kloster-
syster.

1 Beginerna voro barmhärtighetssystrar, som avlagt de tre nunne-
löftena men ej såsom bindande för hela livet.
