GUDS HUS. 159

Petrus erbjöd henne sällskap med en annan klosterbroder
på dennes hemfärd till Sverige, men inför resans faror i dessa
oroliga tider svek modet henne. Då företog Petrus än en
gång för hennes skull den besvärliga färden till Stommeln —
han hade nu blivit klosterprior på sin fäderneö, i Visby.
Men av det möte, som nu ägde rum mellan honom och Kri-
stina, ha vi ej någon skildring bevarad.

I Guds hus.

Sid. 254, 257.

E FÖRSTA kyrkor, som byggdes i vårt land, voro
små och enkla. I dystert halvmörker låg det lilla

templets inre. Blott ett sparsamt ljus silade in ge-
nom de smala, om skottgluggar erinrande små fönstren,
och blott en eller annan okonstlat naiv väggmålning upp-
livade den dystra anblicken.

De äldsta svenska kyrkorna voro i regel timrade. En stor
del av dem voro stavkyrkor, av stående timmer. Av lik-
nande typ finns det ännu många kyrkor i Norge och även
en och annan i vårt land. Senare uppfördes efter utländskt
mönster stenkyrkor, vilka utom sitt egentliga syfte fingo
den viktiga uppgiften att tjäna som försvarsverk.

Ett gott skydd gåvo också kyrkklockorna — mot »djävu-
klns konster», såsom det hette i en latinsk inskrift på en kyrk-
elocka på Ängsö i Mälaren. »Min röst är alla onda andars
fasa», förkunnar stolt storklockan i Roskilde domkyrka.
Den berömde medeltidsteologen och filosofen Thomas av
Aquino har liknat klockringningen från bykyrkans torn vid
hönans lockande på sina kycklingar. Men när man ringde
i kyrkklockorna, var det ej endast för att kalla till gudstjänst
utan ock för att förjaga de onda andarna. Hur ofta före-
kommer det ej i folksagorna, att trollen bli illa till mods,
när de höra kyrkklockorna ringa, och i vredesmod kasta
stenblock mot kyrkan. Jätten i berget vid Lagga i Uppland
drar bort, under det han förtrytsamt mumlar: »Jag gitter
intet höra den där bjällran i Lagga.» Genom klockringning
