164 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL,

av 1100-talet ävenledes varit en av staten fullständigt be-
roende folkkyrka, men där hade utvecklingen sedan gått i
riktning mot de andligas självständighet gent emot det
världsliga samhället. Överallt i Europa hade kardinalen
vunnit vackra framgångar för påvens sak, men i vårt land
hade han stött på ett motstånd, som tvingade honom att
avstå från alla försök att genomdriva mer, än vad som be-
slutits på Skänninge möte.

Faktiskt blev för övrigt redan det beslut, som där fattades,
i flere fall kraftlöst. Här som i andra länder fortsatte många
präster att leva i konkubinat, ända tills reformationen gav
dem tillstånd att gifta sig.

Celibatet var emellertid nu påbjudet som en plikt för
samtliga »de andliga», män och kvinnor, i vårt land. Där-
med var i alla fall hörnstenen lagd till en svensk hierarkisk
byggnad.

Svenska Jorsalafarare.
Sid. 277.

Även till vårt avlägsna land utbredde sig denna pilgrims-
rörelse. De äldsta kända spåren därav äro från mitten av
1000-talet. Tre svenska runstenar bära vittnesbörd om »Jor-
salafärder». En av dem har tidigare omnämnts.!? En annan,
som fordom stod vid Stäket i Uppland, bar en så lydande
inskrift: »Ingrun, Hårds dotter, lät rista runor efter sig själv.
Hon vill fara österut och utomlands till Jursala.»?

Diskussionen om Erik den helige
sid. 283.
har fortsatts av bl. a. Lauritz Weibull, som vid en ingående

undersökning av helgonlegenden om kung Erik konstaterat,
att denna nästan punkt för punkt följer ett stereotypt schema,

tBd E iz

2 Vår ryktbaraste Jorsalafarare är den heliga Birgitta. Hon
hade föregångare inom släkten: både hennes farfar, farfars farfar och
dennes far hade vallfärdat dit.
