172 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

dagen gående järnmalmstreck!, men först mot slutet av
1200-talet började brytning av kopparmalm och djup-
brytning av järnmalm. Förädling av bergmalm är ej
gärna tänkbar annat äni masugnar, i vilka järnet ej blott,
såsom tidigare, uppmjukades utan verkligen sm ältes medels
koleldning under inblåsning av luft. Övergången från myr-
och sjömalmstäkt till bergsbruk gick helt visst hand i
hand med Öövergången från primitiva smältgropar till
masugnar. Så utvecklades bergsbruket och järnhanteringen
till organiserad industri. Och liksom tyskarne
varit våra läromästare i handelsyrket, så blevo de nu före-
gångsmän även i rationellt bedrivet bergsbruk och järn-
hantering.

Den första gruvdriften i större skala i vårt land var
ett svenskt-tyskt företag, som startades av konung Magnus
och svenska stormän i kompanjonskap med tyska kapita-
lister. Flertalet av dessa rika tyskar voro lybska köp-
män samt bergsmän från Harz, vars gruvor denna tid

t Enligt medeltida uppgifter, som förefalla trovärdiga, bröts sil-
vermalm i Sverige redan under senare hälften av 1100-talet. Och
numera får det anses så gott som fastslaget, att även i dagen gående
järnmalmstreck bearbetades vid den tiden. Bevisen ha kommit fram
vid grävningar i det medeltida smedjekvarteret i Visby. Djupt
under nuvarande Norra Smedjegatan stötte man på mäktiga lager
av järnslagg, upptagande en bred sträcka av 200 meters längd. Här
har varit platsen för ett livligt smidesarbete, som att döma av när-
liggande byggnaders ålder hade sin blomstringstid från mitten av 1100-
talet till mitten av 1200-talet. Mycket talar för att man i Visbys
smedjor ej blott bearbetat importerat järn utan även i ugnar smält
importerad malm och sedan vidare förädlat även det sålunda utvunna
järnet. I slagglagren har man nämligen träffat på tvenne malmstycken,
som genom sin kemiska sammansättning röjt sitt ursprung från den
malmrika ön Utö i Stockholms skärgård. Det ena malmstycket be-
fanns vid mineralogisk undersökning innehålla mineralet Holmquistit,
ett ämne, som anträffats endast på Utö. Den andra malmbitens
ursprung kan ej med samma säkerhet bestämmas, men dess allmänna
struktur påminner så bestämt om Utömalmen, att man med största
sannolikhet kan förutsätta dess härstamning från samma plats.

Från Utö har sannolikt alltså järnmalm redan på 1100-talet frak-
tats till Gotland — och troligen även till andra platser. I detta sam-
manhang kan också nämnas, att på 1600-talet fraktades Utömalm till
gotländska masugnar i Lummelunda, halvannan mil nordost om Visby,
och Kappelshamn, ytterligare två mil i samma riktning.
