ALBREKT AV MECKLENBURG OCH BO JONSSON GRIP. 189

tyder på att Bo Jonsson på det ekonomiska området varit en
föregångsman, som insett penninghushållningens värde framför
den naturahushållning, som kännetecknade den äldre medelti-
den.!

Bo Jonssons egna tillgångar, hur stora de än vworo,
räckte naturligtvis ej till för de väldiga egendomsförvärven.
Allt talar för att han även varit ett slags bankir för andra,
särskilt för de kapitalstarka kyrkliga institutionerna. Men
i samma mån, som hans egen förmögenhet växte genom
lyckade affärsspekulationer och rationell stordrift, kunde han
sätta allt större penningsummor i omlopp genom en om-
fattande verksamhet som långivare åt staten och enskilda.
Så blev Bo Jonsson en storfinansiär med fullkomligt domi-
rande ställning. All den mannens diktan och traktan sam-
verkade till att ge honom en maktställning utan like, poli-
tiskt såväl som ekonomiskt. Författaren till Vadstena kloster-
annaler kunde också efter hans död med skäl nedskriva de
orden, att »han var mycket mäktig på sin tid; ty då styrdes
allt i riket så att säga på hans vink, och konung Albrekt
förmådde intet mot honom i någonting, änskönt han då
och då försökte». För övrigt prisas den store roffaren, så-
som den där »genom ständiga gåvor visat mycken kärlek till
klostret»! I klosterkyrkan fick den mäktige drotsen ock sitt
sista vilorum. Där hade han tillförsäkrat sig att mässor
skulle läsas för hans själ.

Holger Rosman, som grundligt genomforskat Bo Jons-
sons historia, anar i hans hemlighetsfulla personlighet »ett
demoniskt drag — något som stötte tillbaka och skrämde,
på samma gång som det kunde locka med tjusningen hos en
trollkraft. Kanske», säger samme levnadstecknare, »var det
rent av något i hans yttre, som verkade stötande på omgiv-
ningen, samtidigt med att det i bitterhet skärpte mannens
egen styrka och kraftutveckling. Att släktens fysik ej var
den bästa, därpå tyder onekligen ättlingarnas svaga livs-
kraft. Både son och dotter, sonson och dotterson dogo
unga, och blott genom en sondotter fortlevde släkten. Säker-
ligen var Bo Jonsson själv ej heller gammal, då han dog; och
redan före honom hade hans ende broder avlidit barnlös.»

!Grimberg, Världshistoria bd 5: 28—29.
