192 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

som sned och oansenlig till stofthyddan. Bilden passar ju
bra ihop med föreställningen om spindeln, som sitter på lur
i sitt nät. Man frestas också till en undran, om ej något
kroppslyte kan vara förklaringen till atltt Sveriges mäktigaste
man aldrig fick riddarvärdigheten. Varken bland det hund-
ratal svenskar, som vid kungavalet på Mora äng 1364 blevo
slagna till riddare, eller bland dem, som senare erhöllo denna
utmärkelse, finns Bo Jonsson nämnd.

Alltnog: att Bo Jonsson stått modell till den politiska
tendensdiktens Alexander lider numera knappast något tvi-
vel, och intrycket därav förstärkes genom andra utvikningar
på fri hand, som författaren tillåtit sig. Så har »Konung
Alexanders» upphovsman skapat två i hög grad utpräglade
politiska porträttstudier efter naturen ur vår medeltidshistoria.
Och porträttet av Bo Jonsson Grip är, som Blanck framhåller,
särskilt märkligt, såsom varande »den svenska litteraturens
första levande och genomtänkta bild av en människa». Dik-
tens verkliga uppgift är att hos samtiden ingjuta ytterligare
respekt för den svenske Alexander och samtidigt göra den
svenske Darius alldeles omöjlig i allmänna medvetandet.
Och denna undermening kursiveras till yttermera visso ge-
nom de politiska reflexioner, varmed dikten är genomsprängd.

&

När Bo Jonsson först framträder i historien, står han efter
att allt döma på Magnus Erikssons sida. Men några år där-
efter är han en av konungens argaste vedersakare och en le-
dande kraft bland de herrar, som erbjuda Albrekt Sveriges
krona. Sedan står han på den nye konungens sida, men blott
så länge det gäller att bekämpa Magnus och Håkan. När
däremot tyskarne börja bli betänkligt mäktiga i Sverige
och konungen lägger dryga gärder på de stora förläningarna,
framstår den mäktige drotsen som målsman för de natio-
nella synpunkterna gent emot det överhandtagande utländska
inflytandet.
