198 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Kalmar på samma sätt, som man gjorde under medeltiden:
såsom uttryck för en rättsligt bindande norm för de förenade
tre skandinaviska rikenas inbördes förhållande. Innan man
skred till besegling av unionsbrevet, hade nämligen »unio-
nens evärdlighet muntligen beslutats på Kalmar-
mötet och där besvurits i så högtidliga former, att detta
brev i samtidens ögon från första stund framstod som en
rättshandling utan att behöva taga urkundens gestalt».
Detta påstående grundar Carlsson i främsta rummet på en
utsago av några danska rådsherrar, som deltogo i ett nytt
unionsmöte i Kalmar 1436. Och han styrker genom en rad
exempel sin sats, att edsavläggelse var en på den ti-
den vanlig officiell form för beslut. Däri kan åtminstone en del
av förklaringen ligga till »att man i Kalmar ej fäste någon
större vikt vid unionsbrevets utfärdande på pergament och
fulltaliga besegling,. På denna punkt har Carlsson stödet
av sådana auktoriteter som Kristian Erslev och Harald
Hjärne. Själva unionsbrevet är, sett ur dessa synpunkter,
att betrakta mindre som ett koncept till en unionsur-
kund än som ett intyg, en vittnesakt av framstående
män om innehållet i ett muntligen fattat beslut. Det äre-
vördiga gamla namnet Kalmarunionen på föreningen mellan
de tre nordiska rikena bör därför — anser Carlsson — åter
komma till heders. Detta namn förtjänar en sådan upp-
rättelse, därför att unionsavtalet i Kalmar faktiskt »åstad-
kom den genomgripande förändring i Nordens statsskick,
som var dess syfte».

Här ha nu två vetenskapsmän, bägge synnerligen fram-
stående, samtidigt undersökt samm ea skarpt begränsade
forskningsområde. Sa mma källor ha stått dem bägge till
buds. Men det metodiska tillvägagångssättet är i bägge
fallen så gott som genomgående fullkomligt olika. Och resul-
taten ha blivit direkt motsatta varandral!

Situationen har ej blivit mindre invecklad, därigenom att
en tredje forskare uppträtt på arenan. Han har i språkligt
hänseende väsentligen ställt sig på GCarlssons sida men i
frågan om unionsavtalets rättsgiltighet på Weibulls. Dock
grundar han denna ståndpunkt på en bevisföring, som i de
väsentligaste punkterna motsäger Weibulls egen.
