204 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

krönikan, en fortsättning av ÉEngelbrektskrönikan. Karls-
krönikan är emellertid uppenbart partisk för sin hjälte och
svärtar ned var och en, som på något sätt kommit i delo
med Karl Knutsson, den milda och gudfruktiga martyrna-
turen, som trodde alla om gott och därför så lätt överlistades.
Denna starka färgläggning är ej ägnad att förvåna, sedan
den förut omnämnde språkforskaren Erik Neuman konsta-
terat, att Karlskrönikan åtminstone till stor del författats i
konungens eget kansli. Beviset härför har han fått fram
genom undersökningar av handstilarna till partier av kröni-
kan, vilka föreligga i originalhandskrift. — En helt annan bild
av Karl Knutsson ger Ericus Olai. Han skildrar honom som
»listig och illfundig» samt till den grad snål och lysten efter
denna världens goda, »att han allt det, som av skatt och
utskylder kunde inkomma, förvarade nästan alltsamman till
sin egen nytta. På sådant sätt blev han en mäktig herre i
landet.»

De äldsta svenska städerna
sid. 413

uppväxte i de bördigaste landsändarna, på knutpunkter
för landsvägar och större vattenleder, särskilt vid starkt
trafikerade vadställen samt broövergångar, ävensom vid
kungsgårdar och borgar. Vår äldsta kända stad var ju
Birka, som efterträddes av Sigtuna. Närmast söder-
ut låg Tälje. Flere städer voro från början offer-
eller tingsställen. MNär menigheten i stora skaror
strömmade dit, förde var och en med sig varor, som han
ville sälja eller byta ut mot andra. Så uppstodo markn a-
der. Köpmän och hantverkare funno det fördelaktigt att slå
sig ned där: marknadsplatserna blevo städer. Av ålder
besökta samlingsplatser voro Uppsala för Upplands-
bygden, Eskilstuna för Rekarnebygden, Skännin-
ge, »göternas urgamla stads, för Östgötaslätten, K al-
mar för östra och Jönköping för det inre Småland,
Skara och Falköping för Västgötabygden. Väster-
götlands hamnstad var Lödöse, som för sitt uppsving
hade att tacka det en gång så mäktiga Kungahällas öde-
