214 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Sten Sture den yngre, som riksföreståndare. Vid
budskapet om faderns död hade han genast satt sig i besitt-
ning av de slott, som herr Svante innehaft. Sin styvmor, fru
Mätta, vågade han ej lita på, ty hon var ju danska till börden.
Därför fråntog han henne utan misskund alla de förläningar,
som hans far givit henne till underhåll. Sedan gjorde
herr Sten en rundresa genom landet och lät landskapens
menigheter hylla sig som riksföreståndare. Den svenske
bonden blev varm om hjärtat vid tanken på de många
kära minnen, som voro förknippade med Sturenamnet,
på de frihetsstrider, vari han själv, hans far eller farfar
fäktat under Sturarnes baner. Stödd på allmogen, tvang
herr Sten även rådet att hylla sig som riksföreståndare.
Med orygglig kraft gjorde han sig gällande och lät aldrig
av hävdvunna former hindra sig i sin politik. Och överallt
korsade han rådspartiets försök att tillvälla sig förläningar.
Målmedvetet synes han ha inriktat sig på att med stöd
av riksdagen bryta ned det medeltida rådsväldet. Ja han
umgicks med planer på att med påvens hjälp göra sig till
Sveriges konung.

Men därmed hade han också fått en fiende för livet i ärke-
biskop Gustav Trolle, »en styv och ensinnad man»,
som icke kunde smälta, att hans egen mäktiga släkt fått stå
tillbaka för Stureätten vid riksföreståndarvalet.

I den äldre historieskrivningen har Sten Sture d. y. brukat
skildras som ett skuldlöst offer för Gustav Trolles och hans
anhängares maktlystnad och ränker. Gottfrid Carlsson har
efter en kritisk granskning av Sturetidens händelser fördelat
skuggor och dagrar på ett rättvisare sätt. Hans karak-
teristik av den unge riksföreståndaren har blivit en annan än
den förut gängse idealbilden. Detta beror på att man tidi-
gare byggde uppfattningen av denna tid på så ensidiga och
uppenbart partiska källor som dels Sten Stures egna polemiska
redogörelser för sin strid med Gustav Trolle, dels Gustav
Vasas anklagelseskrifter mot Kristian II och ärkebiskopen.
Gustav Vasa var Sturarnes andlige arvtagare och kunde
följaktligen ej nog prisa unge herr Stens högsinta förson-
lighet. Det gällde ju för Gustav Vasa att skapa en så verk-
ningsfull bakgrund som möjligt mot den hatade unions-
konungens och ärkebiskopens grymhet och ondskal! På 1800-
