216 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

sin till synes överdådiga framfart kan anses behöva ett var-
ningens ord.»

Både Sturarnes och Trolles parti buro alltså skulden för
att en gnista, som i rätt tid kunnat släckas, flammade upp
till en vådeld, som grep omkring sig allt värre. För att skaffa
sig en motvikt mot riksföreståndaren och folkmenigheterna
sökte Trollepartiet bistånd av Kristian II. Sten Sture,
som väl visste, vad han hade att vänta från Trolles sida,
begagnade första tillfälle att slå till och befallde, att ärke-
biskopens fasta slott Stäket vid Mälaren jämte tillhörande
län skulle indragas till kronan. Då Trolle satte hårt mot
hårt, började Sten Sture belägra honom på Stäkets slott.
Riksrådet sökte emellertid medla, och det kom till under-
handlingar mellan riksföreståndaren och ärkebiskopen. I
Uppsala domkyrkas sakristia hade herr Sten ett samtal med
Trolle, vilket slutade med att han räckte Trolle handen till
försoning. Men Hans högvördighet svarade med »spotskt
spefulla ord, vilket de ärlige herrar och gode män väl hörde,
som där när stodo».

Då sökte Sten Sture stöd hos en riksdag, som samlades i
Stockholm 1517. Fyllda av harm, fällde ständerna den do-
men, att ärkebiskopen skulle avsättas och Stäkets slott
jämnas med jorden.

Kristians egna och nutida historikers försök att
rentvå honom från tyrannamnet.
Sid. 492—494.

I samband med blodbadet blevo fru Kristina, hennes mo-
der och barn! samt andra förnäma kvinnor, som på ett så
hemskt sätt blivit änkor, kastade i fängelse. Sedan Kristian
sålunda på olika sätt satt skräck i Stockholms borgerskap,
skred han till åtgärder för stadsbornas avväpning. Alla
harnesk, värjor och andra vapen skulle borgarne föra upp
på slottet. Därtill kom förbud för stadens befolkning att
lämna Stockholm utan särskilt tillstånd av myndigheterna.

1 Sitt äldsta barn, den sjuårige Nils, hade hon låtit föra i säkerhet
till Danzig.
