220 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Då det fanns lappar i mellersta Dalarne.
Sid. 565.

De lappar, som på 1600-talet spritt sig till Dalarne, höllo
till i utmarkerna, gillrade fågel och övade slöjd, särskilt
korgflätning. Men bönderna klagade över det förfång, lap-
parne gjorde dem genom sina renbeten och sin djurfångst.!
I anledning därav beslöt regeringen år 1730, att lapparne
skulle drivas bort från Dalarne. Dock anhöllo en del Dala-
socknar, att en och annan lapp måtte få stanna kvar, »såsom
nödige och bekvämlige till åtskillige nyttige och oundgäng-
lige hushållstarvor och slöjder samt till förrättningar av den
beskaffenhet, att innevånarne i orten dels ej kunna åstad-
komma, dels ej vilja sig åtaga dem». Med det senare syfta-
des antagligen på hästslakt, kastrering o. dyl.

Från lapparne själva kom också en underdånig anhållan
att få stanna med sina renar i norra Dalarne. »Vi fattige
karlar», klagade de, »äre väl till extraktion ifrån Lappe-
land, dock uti Dalarne kläckte och borne, där våre för-
fäder jämväl över hundrade år hava haft sitt tillhåll.» Nu
hade de hunnit glömma lapskt språk och lapska seder; och
dreve man dem till Lappland, »så måste vi> — heter det
— »nödvändigt såväl till vår andeliga som timmeliga väl-
färd lida skeppsbrott». Därute i ödemarken skulle de ej
finna någon avsättning för sina slöjdalster och bli skilda från
sina själasörjare.

Dessa suppliker stämde regeringen till mildhet, så att lap-
parne fingo stanna kvar i Dalarne norr om Falun, på villkor
att de »ej förövade något jagande eller skjutande».

Gamla lapska offerplatser.
Sid. 571.

På sista tiden ha våra arkeologer vid utgrävningar av lap-
ska offerplatser börjat skörda ett betydelsefullt material till

1 Sammalunda har än i dag varit fallet med de lappar, som från
Jämtland invandrat till Idre.
