270 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

stians amiral, Sören Norby, lämnade mycket övrigt att önska.
Gustav klagade, att när det riktigt gällde ett avgörande
med den djärve fribytaren, så Jläto lybeckarne honom
slippa undan, och konungen fick aldrig »se sin lust på sina
fiender». De tyska legoknektarne voro faktiskt lika rädda om
Sören Norby som amiralens egna män, ty de visste, att om han
gick ur leken, »så haver» — som de sade — »denne svenske
herren av oss sedan intet mera behow»! Förgäves besvor
Gustav dem att ingripa med kraft — de aktade sig. Så myc-
ket uppnådde han emellertid, att Norbys försök att und-
sätta Stockholm med proviant misslyckades. Men för var
dag, som belägringen drog ut på tiden, växte Gustavs svårig-
heter att avlöna det förhyrda krigsfolket.
+

Den 6 juni 1523 blev Gustav på en riksdagi Strängnäs
av rikets samtliga lagmän — enligt de ärevördiga föreskrif-
terna i landslagens konungabalk — enhälligt vald till Sveriges
konung, på det att Sveriges rike icke längre skulle »vara
försvarslöst, bliva ryckt och kivat hit och dit mer än andra
konungariken». Men Peder Svart förmäler, att Gustav först
efter enträgna böner kunde förmås att åtaga sig det svåra
värvet. Han föreslog, att man skulle utse någon annan
svensk adelsman i stället. Vem helst som valdes, ville han
vara lydig och trogen. Han hade, som han själv sade, »redan
förnummit, att det hade mera galla än honung med sig» att
bekläda slik hög post.

Tvenne lybska rådsherrar, vilka vid denna tid befunno sig
på beskickning i Sverige, meddela i sin berättelse från riks-
mötet, att Gustav »med ödmjukhet påpekade sin ringa börd».
I avgörandets stund tänkte han väl på Sten Stures söner
såsom närmare berättigade till tronen än hans själv. I alla
händelser gjorde det sig ju bäst så, att han ritualenligt kru-
sade för den krona, som han näppeligen hade något emot att
pryda sig med, alldeles som det vid ett bondegästabud skall
trugas och krusas om vem som först skall gå till det av rätter
dignande långbordet.!

1 Helge Almquist och Gottfrid Carlsson ha framställt det antagan-
det, att Gustav Vasas val till konung var ett verk framför allt av
lybeckarne, för vilka det var mycket värdefullare att få sina privilegier
