GUSTAV VASA BELÄGRAR STOCKHOLM. 271

Men Gud nåde den som i denna stund vågat häva sig upp
mot honom!

Vid midsommartiden samma år gav sig äntligen Stockholm.
Tillståndet där hade länge varit bedrövligt. Trähusen hade
huggits ned till bränsle eller försvarsverk, mat och ammu-
nition : tröto, sjukdomar härjade, framför allt skörbjuggen,
denna evinnerliga plåga för dem som måste leva av blott.
salt eller skämd föda och äro innestängda på en trång plats.
Antalet skattdragande borgare, vilket under loppet av år
1520 minskats från 1,100 till 900, hade under belägringen
smält ihop till 300, och hela befolkningen torde till sist knap-
past ha utgjort mer än 3,000 människor. Kristians legosol-
dater hade för borgerskapet varit ett nästan lika svårt plågo-
ris som fienderna utanför stadsmurarna. Särskilt oregerliga
voro hans skotska knektar. Stockholmarne hade ödmjuke-
ligen bett honom att bli »förlossade» från de vilda höglän-
darne, och konungen lovade sända dit »goda danska karlar»
i stället. Så skedde också delvis, men åtskilliga skottar fingo
stanna kvar, ty Kristian hade ej tillräckligt med danska
trupper att ersätta dem med. Men ju längre tiden gick, desto
oförskämdare och mera pockande uppträdde legoknektarne
även emot Kristians ståthållare, och upprepade gånger var
det på tal bland dem att göra myteri och slå ihjäl det högre
befälet.

Många stockholmare rymde från allt eländet och främ-
lingsförtrycket. I belägringshären voro rymlingarne de mest
förbittrade danskhatarne. De ville våga vad som helst för
Stockholms erövring och försvenskning. Men ve dem, som
blevo gripna, när de försökte fly ur staden! De fingo lida
en grym död.

och fordringar garanterade av en konung än av en riksföreståndare.
Denna hypotes har Tunberg bestritt. Lybeckarnes hela hållning
visar — säger han — att de ingenting högre önskade än att fortast
möjligt få sina privilegier stadfästa av riksföreståndaren och rådet.
Däremot låg det i Gustavs intresse att draga ut på tiden med den
bekymmersamma privilegiefrågan. Vad som egentligen framdrivit
Gustavs val till konung 1523 var, anser Tunberg, svenskarnes önskan
att förekomma de anspråk på Sverige, som framställdes av den avsatte
Kristian II:s efterträdare i Danmark, konung Fredrik .I. Varmed
denne forskare dock ej vill ha sagt, att det ej var kärkommet för Lä-
becks affärsmän att se sin skyddsling bestiga Sveriges tron. ;
