274 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

I allmänhet var det ordnat så, att avlatskrämaren själv
eller någon munk, som följde med honom, fått rätt att mot-
taga köparens bikt och å påvens vägnar efterskänka straffen
för hans synder. Och denna befrielse från syndastraffen gällde
ej -blott för den närmaste tiden utan ytterligare en gång,
när avlatsbrevets innehavare kände döden nalkas. På det
viset — kan man säga — gällde avlatsbrevet ej blott följ-
derna av de synder, man begått, utan också dem man skulle
begå, bara man hann bikta sig strax före sin död. Och så
kunde ett så groteskt fall tänkas inträffa, som följande ofta
anförda exempel på avlatens missbruk. En man, vilken väl
fått sitt avlatsbrev, rövade avlatskrämarens penningskrin
under förklaring, att för den syndens följder hade han ju rätt
till fullständig absolution på dödsbädden. Och vad synda-
ångern beträffar, behövde den — och behöver även enligt
nutida romersk-katolsk uppfattning — ej innebära mer, än
att den felande är rädd för syndernas straffpåföljder.

Men avlaten gäller ju ändå blott de timliga straffen,
invänder man. Ja väl, men under de timliga straffen innefat-
tade kyrkan även skärselden, vars fasansfulla plågor
ju annars kunde räcka i tusentals år. Rätten att befria även
därifrån gav påven en väldig makt över människorna. Och
i kraft av en särskild påvlig bulla av år 1476 kunde avlat
förvärvås även åt de redan avlidnas själar. Än mera ned-
drogs utdelningen av avlat genom vissa avlatskrämares mer
än lovligt affärsmässiga sätt att sälja avlatsbrev. De aktade
sig för att påpeka, att för avlat krävdes ånger, och nöjde sig
med att höra pengarna klinga mot kistbottnen.

Så hade avlatens utdelande — naturligtvis i strid
mot den romersk-katolska kyrkans egen
>»ära — vid tiden för Luthers uppträdande urartat till
lett rent geschäft med syndernas förlåtelse» — för att ap-
vända en framstående nutida kyrkohistorikers ord. Avlats-
brevet hade helt enkelt blivit »en check på saligheten».
