280 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

var också Johannes Magnus ur riket. Även han for till Danzig,
troligen på uppdrag av konungen själv. Han fick nämligen
för Gustavs räkning föra en underhandling med hansestaden
och tycks även ha fått fullmakt att underhandla med polske
konungen om giftermål mellan hans dotter och Gustav Vasa.
Även om Gustav var missbelåten med ärkebiskopens kyrko-
politiska ståndpunkt, fann han honom ännu användbar i
diplomatiska värv. Giftermålsunderhandlingarna gingo emel-
lertid om intet — antagligen till följd av kyrkopolitiska be-
tänkligheter å ömse sidor —; och då ärkebiskopen ej efter-
kom Gustav Vasas befallning att återvända hem, inträdde
omkring år 1530 en avgörande brytning mellan honom och
konungen, som fråntog honom ärkebiskopsvärdigheten.

Att Johannes Magnus dröjde med att återvända till hem-
landet, berodde enligt hans egna utsagor på att han först
ville försöka vinna påvens stadfästelse av hans ärkebi-
skopliga värdighet. Men den vägrade Den helige fadern att
ge, därför att Sveriges konung på eget bevåg utnämnt ho-
nom till svenska kyrkans primas. Utan påvlig bekräftelse av
denna höga värdighet ansåg sig dess innehavare ur stånd att
med framgång bekämpa det lutherska kätteriet. Efter några
år lyckades han visserligen utverka påvens stadfästelse, men
då var det för sent — Gustav Vasa hade redan utsett Lauren-
tius Petri, mäster Olofs broder, till hans efterträdare. Jo-
hannes Magnus måste uppge allt hopp om att kunna beträda
fosterjorden, så länge kung Gösta regerade.

Var daljunkern son till Sten Sture?
Sid. 92 (86).

Dalkarlarne höllo sig ej länge snälla. År 1527 dyker bland
dem upp en äventyrare, som ger sig ut för att vara Sten Sture
d. y:s äldste son Nils. Gustav Vasa och Peder Svart utmå-
lade honom som förrymd stalldräng, lydande namnet Jöns.
Detta är dock knappast mera sant än bedragarens egna
uppgifter. En f. d. stalldräng skulle ej gärna ha lyckats
dupera de förnäma och högt bildade personer, vilka togo sig
an honom, såsom vi snart skola få höra. Det räcker ej med
