GUSTAV DJÄRVS BJUDA LUBECK SPETSEN. 281

den förklaringen, att han under sin tjänst vid herrehov skulle
ha lagt sig till med ett visst sätt att föra sig, som bedrog
»de enfaldige». Vem daljunkern i verkligheten var, få vi nog
aldrig veta; men Sten Stures äldste son var vid det laget blott
fjorton år och uppfostrades vid Gustavs hov. Ynglingen in-
gav dock inga större förhoppningar om sig. Han tycks ha
varit lat och inbunden. Konungen sände honom samma år
tillbaka till sin moder med klagomål över att unge Nils för-
summade sin tjänst och undvek den kungliga familjen så
mycket som möjligt. Konungens bestraffningar »med ord och
skälig aga» hade ej hjälpt. När Nils lämnat hovet, råkade han i
dåligt sällskap, och ett utsvävande liv tycks ha samma år
lagt honom i en för tidig grav.

Gustav djärvs bjuda det mäktiga Libeck
spetsen.
Sid. 113 (107).

USTAV hade stått maktlös, när lybeckarne krävde
Gbetalnillg för sin krigshjälp (sid. 259). Pengar hade

han inga. Han måste hålla sina mäktiga fordrings-
ägare vid gott lynne genom handelsförmåner, så
dryga, att de torde sakna motstycke. Några dagar efter sitt
val till konung beviljade han Liäbeck och andra hansestäder
vid Östersjön privilegium på att tullfritt införa varor i Sverige.
Betydande inkomster fråndrogos ju därigenom svenska kro-
nan. Gustav måste vidare lova, att svenskarne icke skulle
handla med några andra utlänningar än dessa städers in-
vånare. Svenska fartyg fingo alltså ej segla ut genom Öre-
sund eller Bälten. Gustav hade inget annat val än att gå
in på lybeckarnes krav. I annat fall hotade deras sändebud
med att draga hem sina hjälptrupper — så kunde Gustav ju
på egen hand fortsätta Stockholms belägring! De visste
nog — menade de på — var de i sådant fall kunde få ännu
fördelaktigare privilegier! Danmarks nye konung önskade
nämligen ingenting högre än att få hjälp av lybeckarne
till att förvärva Sveriges krona.
