284 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

mycket begärt, att »den enfaldige allmoge» skulle upp-
skatta eller ens förstå dylika rikssynpunkter. Och rikshus-
hållaren gjorde sig näppeligen några illusioner därom.

Hur det heta Vasablodet kunde sjuda över.
Sid. 153 (147).

En som hade rikliga erfarenheter av kung Göstas fruk-
tansvärda vredesåskor, var tysken Wulf Gyler, som var
konungens sekreterare under nära ett årtionde, räknat från
1524. Han spelade en viktig roll vid flere av Gustavs ut-
rikespolitiska underhandlingar, framför allt med Libeck, och
gjorde honom därunder flere tjänster. Men när konungens
förhållande till hansestaden inträdde i ett kritiskt skede,
började han misstänka Gyler för att ha »förrått» honom.
Gustavs ton och handlingssätt mot honom blev då sådant
— berättar Gyler — att han till sist inför Hans Maj:t för-
klarade, att han ej stod ut längre. Hellre såge han, att
konungen toge hans liv. Men ändå värre saker fick han utstå
anno 1533, det år då Gustav bröt med lybeckarne. En gång
— det var vid själva bröllopet med Katarina av Sachsen-
Lauenburg — nödgades Gyler att under mer än halvannan
timme knäböjande åhöra ett fruktansvärt strafftal. Efter
den persen kommo utbrotten av den kungliga vreden så
tätt, att den arme Gyler formligen »tvinade bort». FHans
försäkringar om att han var oskyldig och hans erbjudanden
att ställa borgen för sig samt stå till svars inför opartiska
domare avspisades av konungen med utropet: »I tyskar
kunnen väl tala stora ord — jag frågar dock föga efter edra
utfästelser.»

Men plötsligt lade Gustav märke till, hur utmärglad mannen
var. Då greps han av vekare känslor och erkände, att Gyler
tjänat honom ärligt och troget, samt försäkrade, att han nu
låtit misstankarna fara. Välviljan räckte dock ej länge. Ovädret
bröt ut på nytt, och nu måste Gyler i knäböjande ställning un-
der två timmar uthärda ett så våldsamt anfall av konungens
raseri, att han till sist vanmäktig segnade ned. I den stun-
den beslöt han att vid första tillfälle rymma från alltihop.
