288 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

briljanta porträttgalleri av Vasakungarne, sedda genom ett
impulsivt konstnärstemperament: »Gamla lagar och överens-
kommelser voro bra att ha ibland, när de kunde legalisera
hans anspråk på jordagods och klostergårdar. Men som
vapen i andras händer voro de stundom besvärliga och
sålunda deciderat av ondo.» Vi ha förut bevittnat, vad lands-
fadern svarade Lödöse borgare, när de åberopade sig på
»en hop gamla brev eller privilegier»!!

Rikast givande var konungens släktskap med Sten Sture
d. ä. Efter många egendomliga uträkningar processade han
sig i kraft därav till ej mindre än 700—3800 gårdar. En
ansenlig mängd gods tilldömdes honom också vid hans rika
mormors död år 1528. Men tjugu år senare kom Gustav
till den uppfattningen, att arvskiftet borde göras om, och
inledde följaktligen »underhandlingar» därom med sin moster
under förmaningar till henne att »sig rätteligen besinna och
intet annat begära än det som rätt och tillbörligt är». Det
behöver väl ej sägas, till vems fördel den nya arvsuppgörelsen
utföll? Efter mosterns död lät konungen dock hennes söner
höra, att han låtit deras saliga moder få »mera, än henne
med rätta borde». Och de fingo vara tacksamma för att
han inte krävde ut hela sin s. k. rätt!

Förmånliga bytesaffärer med gårdar var något, varigenom
kung Gösta yttermera förkovrade sina jordiska ägodelar;
men det hände även, att han helt enkelt trugade sig
till välbelägna »sköne» gårdar. Åtskilliga voro de, som för
att ej råka ut för kunglig ogunst funno rådligast att »vara
honom till nöjes med», d. v. s. åt honom överlämna, ett
eller annat hemman. I samma stil voro Hans Maj:ts något
oblyga anspråk på att ärva präster. Han påstod sig ha över-
tagit den arvsrätt, som biskoparne förut haft i dylika fall,
men nämnde ingenting om att prästerna på den tiden ej hade
några livsarvingar, åtminstone ej några lagligt erkända. —
Som exempel på Gustavs förmåga att vända allting sig till
godo må slutligen anföras västgötaherrarnes uppror, vilket
bl. a. ledde till att Ture Jönssons gods förklarades förbrutna.
Och som konungen var hans nära släkting, kan man utan
större svårighet gissa sig till, vem som tog hand om dem.

1 Bd II: 197 (191).
