290 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

en ärlig man, då vill jag redelig och ärliga betala till den minste
peng. Fadern slutar med att uttrycka sin förtröstan, att biskopen
skall vårda sig om de små. »Annars hade jag icke sänt dem så långt
ifrå mig. Och» — heter det till syvende og sidst — »låten dem icke
så för mycket självsvåld!»

Skandalen vid prinsessan Katarinas bröllop.
Eriks ingripande mot greve Johan bedömes nu-
mera mildare.

Sid. 242—9243 (235—236).

Att Erik i anledning av pratet om greve Johans nattliga
besök hos hans syster Cecilia på Vadstena slott beslöt sig
för åtgärden att gripa syndaren på bar gärning har han
själv försvarat med att man icke kunde tysta ned skandalen,
eftersom den redan var allbekant: »Nästan var man i staden
visste det», skriver Erik. Att komma med blotta anklagelser
utan ovedersägliga bevis skulle säkert ha slutat med att den
skyldige nekade. I och med att Erik försäkrat sig om grevens
person hade han däremot i värsta fall den möjligheten att
rädda systerns ära genom ett giftermål med förföraren. Emel-
lertid rådde han den gamle fadern att »allvarligen låta exami-
nera de jungfrur och pigor, som med fröken Cecilia inne
voro», och som under alla förhållanden varit i maskopi
med de båda älskande. Kunde man nu förmå någon av
dessa jungfrur till bekännelse, att det var för hennes egen
skull och ej för prinsessans, som greve Johan kommit in, så
kunde konungen ju sedan förlåta jungfrun, trots att hon
var »beryktad». På samma gång borde greve Johan offent-
ligen avgiva en försäkran, att han väl handlat oförsiktigt
men »intet oärligit där bedrivit».

Gamle kung Gösta menade emellertid, att Erik genom
sitt hänsynslösa beteende förvärrat saken och gjort den till
riksskandal.

Erik skulle vid närmare besinnande ha sökt gottgöra sin
obetänksamhet — genom att låta slå en skådepenning med
Cecilias bild på ena sidan och den kyska fru Susannas efter
uppstigandet ur badet å den andra. Den lättfattliga men
