296 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

nervösa iver ville utföra samtidigt, vad som bort ske
efter vartannat.

Med hänsyn till Eriks brister som befälhavare var det en
dubbelt kännbar olycka för vårt land, att det icke bland
rikets stormän fanns någon mera framstående härförare.
Nästan samtliga de frälsemän, ur vilkas krets officerarne
måste tagas, voro efterblivna i fråga om krigserfarenhet och
saknade all teoretisk militär utbildning. Erik uttalar stän-
digt sitt missnöje med sina närmaste underbefälhavare. En
var för mycket »benägen till vällust och goda dagar», en an-
nan »för simpel och icke nog hård och allvarsam», en tredje
fick av konungen det vitsordet, att han »hellre ville vara
hemma än något väsentligt uträtta mot fienden» o. s. v.

Liksom alla nydanare fick Erik röna motstånd av gammal
inrotad slentrian, som betraktar alla nyheter med misstänk-
samma ögon. Men när det gällde att bryta med vad som var
»gammalt och fornt,, saknade Erik tyvärr den personlig-
hetens pondus, som hans fader i så rikt mått ägt. Saknaden
av personligt mod måste ju redan den vara tillräcklig att
förstöra hans anseende. Och sin auktoritet fördärvade han
ytterligare genom en närgången misstänksamhet, som tog
sig uttryck i att han alldeles för mycket lade sig i detaljer.
Ve den befälhavare, som för fiendens skull eller andra hinder
ej kunde följa alla de omständliga instruktioner, konungen
gjort upp i förväg! Han överöstes med klander, han blev
misstänkt för förräderi och allt ont uppsåt. Och så hade
Erik den älskliga vanan att i brev till krigsfolket klandra
överbefälhavarens åtgärder. Ej att undra på att konungen
sedan fick anledning att beskylla soldaterna i sin tur för
förräderi!

Eriks mening med Ronnebys förstöring.
Sid. 297 (289).

Sedan den blomstrande handelsstaden plundrats på sina
rikedomar, offrades den åt lågorna. Så tog Erik hämnd för
allt det avbräck, som Ronneby alltsedan hans faders dagar
vållat Sveriges handel och särskilt Kalmar stad. Medels sitt
