298 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

beröva danskarne möjligheten att begagna de utsugna om-
rådena som operationsbas. Av samma skäl förhärjade dan-
skarne både Småland och det bördiga Västergötland, det
senare så grundligt, att de svenska krigsoperationerna västerut
för framtiden förlamades.

Slaget vid Axtorna och Daniel Rantzaus stora
härjningståg.
Sid. 299—300 (292).

De danska trupperna leddes, i motsats till de svenska, av en
verklig härförare, den tappre Daniel Rantzau,som fått
sin militära utbildningi de kejserliga arméerna. Han besegrade
år 1565 vid byn Axtorna, tre mil nordost om Falken-
berg, en till antalet överlägsen svensk här. I denna batalj,
som var det enda verkliga fältslaget under sjuåriga kriget,
fick Eriks moderna, lättrörliga taktik sitt elddop. Det sven-
ska infanteriet motsvarade ock till fullo konungens förvänt-
ningar. I första anloppet bröt det sönder de tyska lands-
knektarnes tunga fyrkanter, och Rantzau var beredd på det
värsta. Men till hans lycka var det svenska rytteriet
ej vuxet sin uppgift. Det råkade snart i oordning, greps av
panik och flydde. En bidragande orsak till att det svenska
infanteriets seger blev resultatlös låg däri, att det trånga
utrymmet ej tillät den svenske överbefälhavaren att göra
bruk av sin överlägsenhet i antal. Men så saknade han också
Rantzaus järnvilja och förmåga att hålla ihop det hela. Den
blodiga kampen slutade därför med danskarnes seger. Men den
hade kostat dem så mycket folk, att Rantzau ej kunde full-
följa sin framgång utan måste draga sig tillbaka och gå i
vinterkvarter i Skåne.

Nästa år härjade Rantzau Västergötland och brände stä-
der och gårdar. Och år 1567 lyckades han tränga ända in i
den rika Östgötabygden och utplundra den. Förklaringen
till att han ej mötte något egentligt motstånd ligger nog
huvudsakligen i Friks sinnessjukdom,! som berövade för-

1 Bd o 1H: 312 (306).
