300 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

upprepade gånger hotade med myteri och vägrade att slåss,
innan de fått sold. I den svenska armén utgjorde legotrup-
perna blott en mindre del, men det oaktat vållade de även
där bekymmer nog. På nyåret 1568 »bådo och tiggde» östgöta-
bönderna att få vara i fred för de skotska knektarne,
vilka — heter det i deras skrivelse — »borttaga ifrån oss allt
det vi skole leva vid». För några dagar sedan — fortsätter
deras klagovisa — hände sig, att skottarne »utan all blygsel
rappade och skinnade och slogo våra dörrar sönder, ändock
vi plägade dem det bästa vi kunde, med mat, öl och hästfoder
och, när de skulle ifrån sitt härbärge igen, gåvo dem så
mycken mat, att de hade väl hulpit sig därmed i lägret i
åtta dagar». Och när bönderna slutligen vågade säga nej
till deras oförskämda pretentioner, »begynte de strax skjuta
på oss med sin rörb. Så kunde det ej få fortsätta, »med
mindre det bleve mannamord av, antingen på vår sida eller
deras. Vi velom gärna strida mot våre fiender men icke
med vårt eget folk. Gud nåde oss, fattige skattdragare,
hurudant övervåld oss nu skerlb

Några drag av Erik XIV:s misstänksamhet.
Sid. 306, 308, 310 (298, 301, 303).

Konungens misstänksamhet riktade sig framför allt mot
hans bröder och mot de män och kvinnor, som tillhörde ri-
kets mäktigaste ätter. Från dem befarade han förräderi och
allehanda onda planer. Medan hertig Johan och hans maka
sutto fångna på Gripsholm, kom till Eriks öron ett rykte,
att Katarina Jagellonica skulle ha mutat några personer
att förgifta konungen. Erik vidtog då de strängaste försik-
tighetsmått i både kök och bagarstuga. När han tyckte, att
någon maträtt inte smakade väl, måste alltid hans livmedicus
och kock äta upp den; och dagligen måste läkaren svärja
dyra eder, att han inte visste av några onda anslag mot Hans
Maj:t. Taffeltäckaren blev likaledes strängeligen ålagd att
kontrollera mat och dryck samt noga tillse, att ingen kom

1 Sina gevär.
