» MYCKET ATT FÖRKLARA MEN FÖGA ATT FÖRSVARA». 303

Alltjämt finns alltså i Eriks historia mycket att förklara
men mer att försvara, än äldre tiders hävdaforskare tänkt sig.
Men dessa fakta till trots, står det patologiska draget
i Eriks misstänksamhet kvar som ett orubbligt faktum.
Och så mycket att försvara, att de mörka, kusliga, skräm-
mande dragen i Erik XIV:s bild skulle kunna på något sätt
motvägas av vad som vittnar till hans förmån eller ursäkt,
det kan blott den advocera fram, som gör sig till målsman
för historiepolitiska konstruktioner och för vissa abstrakta
politiska idéer glömmer bort det personliga i historien,
blundar för de agerandes ansvar som människor. För
detta slags advokatyr stå våra egna forskare i Erik XX IV:s
historia främmande, men vi möta den hos några framstå-
ende representanter för kejserlig tysk och speciellt kunglig
preussisk historioskrivning. Dess främste målsman var den
berömde Johan Gustav Droysen, »det brandenburgska husets
historiograf», och hans son Gustav Droysen, mest känd som
tecknare av Gustav II Adolfs historia. Bägge betecknade
Erik XIV som den modige och geniale grundläggaren av
Sveriges stormaktsställning. Gustav Droysen kallade honom
för »den förste Vasas store arvtagare, Gustav Adolfs store
föregångare. Konung Gustav var», säger han, »statsgrundare
och organisatör — Erik var en storpolitikens man. För ho-
nom gavs det inga hinder. I den baltiska frågan tog han, i
motsats till sina rivaler, genast skarpt sikte på den väsent-
liga punkten och underordnade den under varje annan hän-
syn. Och det mål, han lidelsefullt och oryggligt fullföljde, var
herraväldet över Östersjön.» Enligt den äldre Droysens åsikt
var t. o. m. Eriks vansinne blott en politisk mask, som han
anlade för att »kunna utöva det obegränsade våldsregemente,
vilket han fann nödvändigt, om han skulle kunna bli Sveriges
obestridde härskare och åt sitt eget rike förvärva herradömet
i Nordem». Även den yngre Droysen anser, att sinnessvag-
heten var spelad, men i syfte att komma över den katastrof
för Eriks stormaktsplaner, som han vid den tiden såg var
oundviklig. Påståendet, att Erik bara låtsat sig vara sinnes-
rubbad — »för att betäcka sitt onda uppsåt» — möter man
för övrigt redan hos åtskilliga av hans samtida ävensom hos
en del äldre krönikörer.
