304 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Det sista — dock väsentligt modifierade — försöket i
Droysens anda till »Ehrenrettung» av Erik härrör från den
om Sveriges historia högt förtjänte preussiske forskaren
Fritz Arnheim, som i följande ord sammanfattade sitt om-
döme om den olycklige härskaren: »Om man också ej kan
bestrida, att konung Erik begick flere politiska fel och miss-
grepp, får man ej förgäta, att han överallt i Europa till-
tvingade sig respekt och aktning för det svenska namnet
samt lade grundstenen till sitt fosterlands världspolitik.» Att
Eriks planer misslyckades, tillskriver Arnheim »ej så mycket
hans eget vankelmod och sinnesförvirring som fastmer det
olyckliga ödet, att marken ännu ej var beredd för hans djär-
va, vittfamnande planer,. Sverige ägde ännu ej resurser,
tillräckliga för en världsomfattande politik.

Numera står historieforskningen i både Tyskland och
Sverige så gott som enhälligt på den ståndpunkten, att Erik
visserligen ägde enstaka förtjänster, men att dessa så avgö-
rande motvägdes av gräsliga karaktärsbrister och fel, att
hans fortsatta regering skulle inneburit oberäkneliga olyckor
för vårt land. Att Erik verkligen drabbades av en sinnes-
sjukdom, från vilken han aldrig fullständigt repade sig, där-
om finns ej minsta tvivel efter den diagnos, som ställts av
Wigert, och den klara redogörelse, han lämnat av sjuk-
domens förlopp.

Kung Eriks olycklige son.
Sid. 354 (348).

Vid ett par och trettio års ålder erhöll den landsflyktige
prins Gustav en inbjudning från Rysslands tsar Boris Godu-
nov att komma till Moskva. Där mottogs han med stora heders-
betygelser. Den för sin list och hänsynslöshet världsbekante
Boris hade naturligtvis sina beräkningar med denna översval-
lande vänlighet. Hans avsikt var att använda Gustav som ett
politiskt redskap mot hans farbror Karl IX i Sverige, och
Hans tsariska Maj:t drog sig ej för att själv fabricera ett
hotfullt brev från Gustav till kung Karl, vilket han lät
cirkulera i avskrift i Estland och Livland. Det var nämligen
