306 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Nöden i landet på Johan III:s tid.
Sid. 363 (357).

Sorgligt ryktbara äro särskilt Johans försök att genom
myntförsämringar öka kronans tillgångar. Han begagnade
sig därav för att »till egen profit och fördel» växla till sig det
äldre och bättre myntet. Påföljden blev naturligtvis, att
undersåtarnes penningförmögenhet i motsvarande mån min-
skades. Visserligen kunde Johan därvid åberopa föredömen
både av den store ekonomen Gustav Vasa och av Erik XIV,
men han drev själv myntförsämringarna många gånger
längre än de. Vid hans död var, såsom det heter i en dåtida
anteckning, »svenskt mynt så fördärvat, att ingen ville hava
penningar, utan man bytte gods för gods,. Upprepade kung-
liga brev med stränga straffbestämmelser mot »vanvördande
och förakt av konungens mynt» vittna också om det all-
männa missnöjet med hans myntpolitik.

Johans registratur överflödar av bevis på det allmänna
förfallet. Oupphörligt förekommer klagan från Bergslagen,
att gruvor instörtat, att vattnet i dem stiger, att brytning
och smältning ske vårdslöst, att stölder av malm bedrivas
i stor utsträckning, att arbetarne ej få ut sina löner och att
hammarsmedjorna stå stilla av brist på arbetare, kol och
livsmedel.

Betecknande för tidsläget är också en inlaga från Skän-
ninge stad, där borgerskapet klagar sin hjälplöshet i följande
ordalag: »Vi äro fast svage till att förestå förnämnde stad, med
mindre Eders nådige konglige Majestät ville gunstligen för-
skicka några gode borgare dit ibland oss, som därsamma-
städes bo kunde och staden regera till det bästa.» — Det
är ett ganska säreget fall, att en stad på detta sätt direkt
begär att bli hjälpt på fötter igen genom inflyttning av bor-
gare från annan ort.
