308 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

men icke de kyrkliga bekännelseskrifterna — det enda rätte-
snöret. Han har en gång formulerat sin ståndpunkt sålunda:
»Kungl. Maj:t håller varken med Calvin, Luther, påven i
Rom eller vad namn de hava kunna, vidare än som de stäm-
ma överens med den Heliga skrift.» I likhet med Frankrikes
store konung Henrik IV! var Karl besjälad av den önskan,
att lutheraner och reformerta skulle undvika lärostrider
med varandra och i stället hålla ihop mot påvekyrkan. Men
att predika en dylik försonlighetens anda för stridslystna
teologer var att tala för döva öron.

Stångebro' slag.
Sid. 456, 457—460, 461: (435, 437—440, 441).

De landsflyktiga svenskarne i Polen med Erik Sparre som
ledande kraft bestormade Sigismund med böner om att
komma sina anhängare i Sverige till hjälp och »förlossning
ur deras stora betryck och förföljelsev — annars vore fara
värt, att Hans Maj:t bleve »i riket bortglömd och forgaten»

Sigismund beslöt sig sent omsider för att gripa in med
vapenmakt. Men som vanligt visade han sig oförmögen
av någon riktig kraftåtgärd. Han samlade trupper i Polen
men nöjde sig med en styrka på 4,000—5,000 man. Därvid
synes han ha följt det råd att uppträda med största möjliga
hovsamhet, som åtminstone en del av de landsflyktiga svenska
herrarne gåvo honom. De menade, att han lättare skulle
vinna sina undersåtars hjärtan, ifall han medförde blott
en mindre styrka. Att behöva komma i spetsen för en stor
krigsmakt, då konungen besökte sitt eget arvrike, måste även,
framhölls det,; skada hans auktoritet i polackernas ögon: Dessa
råd voro ock så mycket lättare att följa, som det var svårt för
Sigismund att utrusta en större armé. Saken var nämligen
den, att han ej kunde inom Polen räkna på några varmare
sympatier för sitt krigsföretag mot Sverige. Ej nog med
att företaget kostade dryga pengar — de polska ständerna
voro ej heller glada åt den: utsikten, att deras konung skulle
dela sina krafter på två långt ifrån varandra belägna riken.

1 Bd II: 528 (506).
