314 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

detta arbete även för Gnosjöbornas seniga armar. Och hur
dessa tråddragare sågo ut sedan efter slutat arbete: svarta
som morianer både om händerna och i synen av det oxide-
rande järnet i förening med det feta fläsk, som ståltråden
passerade genoml

På det viset arbetade emellertid de idoga Gnosjöborna
med sin ståltrådsdragning ända till mitten av 1700-talet, då
man hittade på att använda vattenkraft. Snart började
vattendrivna hjul snurra vid det ena efter det andra av

Tråddrageri, drivet medels häslkörning.

socknens många vattenfall. Nästan varenda mansperson i
socknen blev tråddragare, och den lönande småindustrin
spred sig till angränsande socknar.

Men nu till något, som hedrar Gnosjöborna ännu mer än
deras idoga strävan: aldrig kunde man märka någon osund
konkurrens mellan de många tråddragarne. Aldrig hörde
man den ene inför spekulanter lovprisa sin egen tillverkning
på den andres bekostnad. Aldrig hände det, att någon av
vinningslystnad och avundsjuka bjöd under den andre i det
salupris, som de förnöjsamma Gnosjöborna befunnit vara
rätt och skäligt. Alla höllo ihop som en man. Socken-
bornas bästa var deras eget bästa. Hela socknen har alltid
