316 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

småartiklar. : De persoher, sSom ej passade för arbetet hemma,;
drogo land och rike omkring med ståltråd, siktdukar och
andra alster av Gnosjöbornas arbetsflit.

I vår tid har: hemindustrin i Gnosjö växt ut till storin-
dustri. Men vilken imponerande fond av äkta småländsk
seghet, fyndighet och viljekraft ligger ej bakom uppkomsten
och utvecklingen av denna' äktsvenska industri!

Finnarne i mellersta Sverige.
Sid. 491—492, 494 (471).

I allmänhet var det icke med blida känslor, som man på
Karl IX:s tid i byarna nere vid älvarna fick höra hemvän-
dande fäbodjäntor och jägare berätta om det främmande
folket, som slagit sig ned däruppe i skogarna, traskade om-
kring där i näverskor och buro näverkont på ryggen.

Då regeringen lockade hit finnarne, var ju avsikten, att de
skulle bli bofasta nybyggare och betala skatt till kronan.
Men många finnar föredrogo att föra ett kringströvande liv.
De flyttade, allteftersom en trakt blev avjagad, och sörjde
för det nödtorftigaste brödbehovet genom svedjande. Det
var en rovdrift av värsta slag, som dessa »lösfinnar» bedrevo.
Allt högljuddare blev den bofasta befolkningens klagan!,
och år 1641 fingo landshövdingarne i-Bergslagen och annor-
städes befallning av regeringen att bränna dylika lösfinnars
kojor och pörten samt lägga beslag på deras svedjor, så att
de skulle nödgas ge sig hem till sitt land igen.

Nu blev det synd om de finnar, som ej skaffat sig egen gård
och grund och betalade skatt för sig. De klagade, att de
voro fågelfria, så att envar kunde saklöst skjuta ned dem.
I Värmlands bergslag uppstodo på sira ställen blodiga sam-
mandrabbningar mellan svenskar och lösfinnar, varom säg-
nerna än i dag ha mycket att förtälja. Mer än en gång hän-
de det, att svenskar utan vidare slogo ihjäl finnar, som de
träffade på. Men ingalunda var det alltid den svenska be-
folkningen, som avgick med segern; ty finnens lodbössa var

1 Bd II: 491—492 (471).
