330 SMÄRRE TILLÄGG.

Sid. 327 (321) på 6:e textraden inskjutes efter meningens
slut:

Därigenom trotsade Erik ju högadelns ivriga önskan, att
han skulle söka sig en drottning inom dess egen krets.

Sid. 328 (322): Till st. 2 fogas följande not:

+ Under den gräsliga tortyren hade man bl. a. sökt avpressa Göran
Persson upplysningar om en stor skatt på 50,000 ungerska gyllen »för-
utom en hel hop silver», som ryktet förtäljde att han och Erik i för-
känslan av stundande olyckor skulle ha grävt ned antingen i Stock-
holms slottsträdgård eller i Kungsträdgården. Ståndaktigt förnekade
kungagunstligen all vetskap därom. Men icke förty får man ofta se de
undangömda rikedomarna gå igen i riksdagsakter, hovräkenskaper och
domstolsprotokoll under Johan III:s regering. Både Johan och Karl
voro liksom hela det kungliga huset övertygade om att detta förborgade
guld, vars värde i vår tid skulle räknas i millioner, verkligen existerade;
och Göran Persson var ingalunda den ende bland Erik XIV:s tjänare,
som för den sakens skull fick undergå pinliga förhör. Den avsatte ko-
nungens förtrogna begagnade sig också av den allmänt gängse tron
på den nedgrävda skatten som lockbete, när de — såsom vi skola se
— anstiftade sammansvärjningar till Eriks befrielse.

Sid. 389 (384) efter textens slut:

År 1595 förvandlades stilleståndet till ett fredsslut, i vilket
ryske tsaren avstod från alla anspråk på Estland.

Sid. 423 (407) efter st. 1:

I det återupprättade universitetet fick den lutherska ren-
lärigheten, som Stavenow säger, »den härd, där de andliga
vapnen smiddes» för kampen mot påvekyrkan. Men tiderna
voro bistra. Den lilla högskolan fick mest leva på indrag-
ningsstat; och hertig Karl var en hård herre, som ej tålde
någon motsägelse från universitetslärarnes sida.

Sid. 440 (419) efter kapitlets slut:

Men hertig Karl kunde aldrig glömma »mäster Abrahams
tragoedia», och det så mycket mindre, som ärkebiskopen
satte hårt mot hårt, drev utmanande underhandlingar med
