EN FÖRÄDLAD TELNING AV VASARNES GAMLA STAM. 355

bok. Att märka är, att hertig Johan var nära sex år äldre än
sin kusin.

Men ej blott i mannamod utan också i att uthärda fältlivets
strapatser föregick Gustav Adolf sina soldater med gott
exempel. Då hertig Bogislav av Pommern efter konungens
landstigning på tysk mark erbjöd honom att bo på hans slott,
svarade Gustav Adolf, att han ville dela fältlivets mödor med
sitt folk: »Ligger konungen på matrosbädd, så håller soldaten
till godo med en halmkärve.» Gustav Adolf gav sig ingen ro,
med mindre han själv övervakade allt. En diplomat, som
stod konungen mycket nära, säger om honom: »Han nöjde
sig icke med att vara kommenderande general — han ville vara
kapten, underofficer, ingenjör, artillerist och soldat i ledet,
kort sagt allt, och aldrig lät han ett tillfälle att vara med om
ett farligt företag gå sig förbi. Av hjärtans lust tumlade han
då om i kampen.» I konsten att »mångdubbla sin person»
bråddes han på farfadern.

Så mycket mera beundransvärda äro Gustav Adolfs mod
och rastlösa verksamhetslust, som de voro parade med ädel-
mod och godhet. Intet talar kraftigare för hans förmåga att
genom dessa egenskaper vinna hjärtan än ett sådant faktum,
som att alla de sex sönerna till Gustav Baner, en av de stor-
män, som Karl IX lät avrätta, blevo Gustav Adolfs tillgivna
medhjälpare i fredliga och krigiska värv. Den äldste av dem,
herr Svante, bar vid Gustav Adolfs kröning tronhimlen över
konungen och slutade sin bana som riksråd. Den näst äldste,
Per Baner, blev en av Gustav Adolfs närmaste vänner och
räddade hans liv på isen vid Vittsjö. Den mest berömde av
dem blev dock fältherren Johan Baner, som efter Gustav
Adolfs död övertog högsta ledningen av den svenska armén i
Tyskland. Erik Sparres son Johan, som i sin ungdom varit
landsflyktig och uppfostrats med ett annat tungomål än
svenskan, blev år 1627 adelns förste lantmarskalk och hjälpte
som sådan Gustav Adolf att på riksdagen genomdriva, att
adeln beviljade de skatter, konungen behövde med tanke på
ett ingripande i tyska kriget. Johan Sparre blev sedan under
kriget till bevis på konungens förtroende utnämnd till ståt-
hållare i Mainz 1632 men dog samma år.

Vänskapen och samarbetet mellan konungen och riks-
kanslern Axel Oxenstierna är ändå det allra vackraste av

