AXEL OXENSTIERNAS BARNDOM OCH UNGDOM. 365

många olyckor, och man levde där i ständig ängslan för att
fejderna med ryssen snart skulle bryta ut igen. Den nye
ståthållaren lade emellertid ned ett nitiskt arbete på att
hjälpa upp denna landsända ur nöd och förfall.

År 1588 återvände Gustav Oxenstierna hem till det lugnare
livet på sitt gods Fånö vid Ekolsundsviken av Mälaren. Här
var Axel Oxenstierna född, och här växte han upp i kretsen
av en syskonring, som ökades nästan varje år. När han var
åtta år, flyttades hemmet från Fånö till Fiholm, ett gods
i västra delen av Mälaren. Tidens oro nådde emellertid även
dit, ty som riksråd drogs herr Gustav in i striderna mellan
hertig Karl och rådet, fast han var en fridsam och förson-
lig natur. Men år 1597 rycktes han av döden bort från alla
fejder.

Året därefter fick Axel tillsammans med sina bröder
Krister och Gabriel resa till Tyskland för att studera vid uni-
versiteten i Rostock, Wittenberg och Jena samt förvärva
världserfarenhet. Efter fyra år av grundliga studier, om-
växlande med ett uppfriskande studentliv, kom Axel Oxen-
stierna hem för att vid 18 års ålder börja göra sina kunskaper
fruktbärande i rikets tjänst. Det var nu andra tider, än när
han lämnade Sverige. Den stora kampen mellan hertig Karl
och högadeln hade avgjorts genom hertigens seger och Lin-
köpings blodbad. När Axel Oxenstierna svor järnhertigen
trohetsed, var det en helt annan krets av herrar, som sutto i
rådet, än den Gustav Oxenstierna en gång tillhört.

År 1605 lågade emellertid inbördesstriderna upp igen,
och Karl IX:s misstankar riktade sig då särskilt mot Axel
Oxenstiernas frände Hogenskild Bielke. Han lät beslagtaga
herr Hogenskilds papper och fick därigenom bevis på för-
bindelser mellan honom och hans fränka fru Barbro Bielke,
Axel Oxenstiernas mor. Då utsträcktes husrannsakningarna
även till Fiholm, och järnhertigen hotade fru Barbro med
landsförvisning och förlust av all hennes egendom. Men
hennes unge son Axel lade nu i dagen en klokhet och ett lugn,
som modern utan tvivel hade att tacka för att ovädret drog
förbi utan farliga följder.

Länge dröjde det ej, innan Axel Oxenstierna genom ett
förtjänstfullt arbete i kansliet vann Karls odelade bevågenhet.
Redan vid 23 års ålder fick han ett ganska kinkigt upp-
