UR AXEL OXENSTIERNAS BREV. 367

Efter Karl IX:s frånfälle på hösten 1611 tog Axel Oxenstierna
mer och mer ledningen av regeringen. Det blev snart en vana
att från olika håll vädja till honom, när det gällde viktiga av-
göranden; och för kungafamiljen framstod han som den mest
betydande rådgivaren. Han hade till sist segrat över de mot-
ståndare, han haft inom den bortgångne konungens omgivning;
och den fasta sammanslutningen mellan kungafamiljen och
Oxenstierna bidrog säkerligen i hög grad till att hertig Johan
vid tronskiftet skrinlade alla planer på kronan till förmån för
Gustav Adolf.

I själva verket var Axel Oxenstierna alltsedan Karl IX:s
död att betrakta som Sveriges rikskansler, och det innebar i
själva verket blott en bekräftelse på detta faktum, när
Gustav II Adolf på nyåret 1612 förordnade honom till inne-
havare av detta höga riksämbete.

Ur Axel Oxenstiernas brev.
Sid. 76 (72).

För sin broder riksdrotsen Gabriel Oxenstierna hade den
lugne och kloke rikskanslern både varnande och tröstande
ord i anledning av hans son Tures uppförande. Under studie-
åren i Uppsala hade ynglingens informator dragit honom med
sig »i gästabud och perlamenter».1 Och som gunstig junkern
var »yr och furios»? och ingen lust hade för studier men så
mycket mer längtade ut i fält, skickade herr Gabriel på bro-
derns inrådan ut honom till svenska armén i Tyskland. Där
utmärkte han sig för oförväget mod. Men hans farbror, som
träffade honom i Wärzburg på sommaren 1632, fann honom
också »mycket yr och ensint» och rådde hans far att »skriva
honom något skarpt till samt befalla honom att bliva vid en
viss tjänst och intet följa sitt huvud alltid efter och särdeles
att göra det jag befaller honom».

Ett par månader därefter fick Axel Oxenstierna ett bekym-
rat brev från brodern i anledning av att Ture sades ha begått
ett dråp, »vilket utan tvivel hans myckna drickeri, svärmande

1 »Gruffb, — ? Eldig.

